(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "En svenska i Amerika : erfarenhet och hugkomst ifrån sex år i de Förenta Staterna"

M SVENSKA I AMERIKA. 

ERFARENHET ocu HDGKOMST 

IFRÅN 

SEX ÅK I DE FÖRENTA STATERNA 



AF 



-m-a- 








4_ ■■■ / 



M SVENSKA I AMERIKA. 

ERFARENHET och HUGKOMST 

IFRÅN 

SEX ÅR I DE FÖREiNTA STATERNA 



A» 



-m-11- 



GtD 



§Y©@KH©tM, 

F. L. BLGMQVIST. 1860 



Digitized by the Internet Archive 
in 2013 



http://archive.org/details/ensvenskaiamerikOOyoun 



V Ci 



1 



Ar 1850 lemnade jag Sverige för att i sälskap med 
några af mig aktade och älskade personer gå till 
Nord-Amerikas södra Förenta Stater. Ånnu i sista 
stunden sade en af de många vänner, som följde 
mig till det amerikanska fartyget: "men hvad skall 
du då i Amerika att göra! 55 Sjelf hade jag gjort mig 
samma fråga, utan att kunna besvara den mera in- 
för mig sjelf än inför min vän. Jag kände dock, 
att jag var på rätta vägar stadd, ty själ och sinne 
jublade nästan på förhand vid aningen om ett friare 
och rikare fält för sin utveckling. Som dessa blad 
ingalunda äro ämnade till en fullständig resejournal, 
utan endast som utkast öfver de 6 år jag tillbringa- 
de i Förenta Staterna, vill jag ej månad för månad 
följa tilldragelserna, utan fritt berätta händelserna, 
såsom de framkomma för mitt minne. 

Skeppet gick med jemn fart, endast ett dygn 
uppehöllos vi i Köpenhamn, hvilken tid naturligtvis 
tillbringades med att se stadens konstverk eller 
märkvärdigheter; i sanning stora och beundransvärda! 
men som de äro af så mången skicklig penna beskrif- 
na och af så många af mina landsmän sjelfva be- 
skådade, vill jag ej uppehålla mig vid dem, endast 
nämna, att näst en hänförande och skön natur har 
intet på mig gjort det intryck, som åsynen af Wår- 



4 

Fru-kyrkan. Huru gripes man ej vid inträdet i den 
af helig vördnad för konsten och konstens konung 
Thorvaldsen! Man känner skaparens storhet djupast 
vid tanken på allt det snille och den förmåga Han 
nedlaggt i en sådan menniskosjäl. — Nicanders så 
skönt besjungna Kyrkogård, "Hvilken paradisisk stad 
af grifter» &c. fick jag dock ej se — tiden var för 
kort. Efter vår korta utflygt återvände vi ej till 
fartyget utan en viss vämjelse och fruktan. Tiden 
på land hade varit oss så behaglig. God vind blåste 
dock andra morgonen och vi framdansade 6 mil i 
timman; snart kommo dock flera veckor af obehag, 
sjösjuka natt och dag, vämjelse och leda vid mat 
och dock hungriga och längtande efter hvad man ej 
kunde få! Af ingen sjuka försvinner dock minnet så 
fort, som efter sjösjuka. 

Den sednare månaden på hafvet försonade oss 
helt och hållet med det ; nästan hela färden öfver Atlan- 
ten, var för oss som en ständig fest; friska och för- 
hoppningsfulla helsade vi återlifvet! Ständigt sittande 
på däck, sydde vi t. o. m. de finaste broderier, ehuru 
vi stundom voro ^fastsurrade» för att ej ramla emot 
hvarandra eller sönderslitas. En veritabel stormdag 
öfverträffade dock allt annat i hemsk skönhet. Skep- 
pet gjorde ej hvad man kallar hafveri, ehuru en liten 
bit af stormasten gick af. De fradgande vågorna 
gingo så höga; ett förfärligt, rätt söderländskt regn 
och en åska, otänkbar i Norden, fullbordade det he- 
la. Jag stod i kajutsdörren betagen, häpen, men 
fullkomligt orädd. Det ligger under stormen något 
i sjelfva luften, som stämmer sinnet så friskt och 
modigt; sjömännen få då nytt lif; då känna de 
sig först i sitt rätta element och sjunga sina glada- 
ste visor. 



Sång, musik och uppfriskande hafsb ad saknade 
vi ej heller. Det stora och fängslande af en som- 
mar-sjöresa öfver vida främmande haf kan ej med 
pennan återgifvas och likväl — hvilken längtan ef- 
ter resans mät, efter tand! Aldrig glömmer jag den 
första underrättelsen derom och med hvilken känsla 
jag åter satte foten på jorden! Så voro vi då verke- 
ligen i Amerika, efter en resa af 2 månader och 4 
dagar. Tiden hade flygit fram. Vi landade den 20 
December i Savannah. (Georgia.) En utmärkt hygg- 
lig amerikanare, som i Sverige hade gjort bekant- 
skap med mitt ressälskap, hemtade oss genast i en 
vacker vagn för att låta oss få en flygtig öfversigt 
af staden och flygtig var den i sanning, ty jag min- 
nes ej mera, än att gatorna voro som våra sämsta 
landsvägar och att de läckraste frukter öfver allt 
frestade våra blickar. Nectarn i Vallhalla kunde ej 
smaka gudarna bättre än de drufvor och äpplen 
med hvilka vår artige amerikanare undfägnade oss. 

Hvad som dock mera än någonting annat fäste 
våra förvånade blickar, var den mängd af skrattan- 
de, välklädda slafvar af båda könen, som öfverallt 
mötte oss och tycktes finna vårt språk och vår kläd- 
sel förunderlig och narraktig. Jag som alla andra 
svenskar hade föreställt mig dem högst olyckliga; 
men med glad öfverraskning hörde jag dessa friska 
skrattsalfvor och såg dessa af glädje strålande anle- 
ten, som till yttermera visso af sin yra fröjd visade 
tvenne rader af hvita bländande tänder. 

Vi lemnade Savannah samma dag på qvällen 
och gingo med en elegant ångbåt till Charleston 
(södra Carolina), der vi väntades och emottogos af 
älskliga landsmän, hr Hjälm* H. och hans fru, född 
H — g. De timmar vi tillbragte tillsammans i deras 



täcka, gästvänliga hem, stå oförgätliga för mitt minne. 
Med smak och hjertats fina aningsförmåga till upp- 
fyllandet af våra outtalade önskningar hade de an- 
ordnat allt till vår fägnad och välbefinnande. En- 
dast den som, såsom vi, hade i mer än tvenne må- 
nader lefvat emellan himmelen och vattnet kan fatta 
hvad den första måltiden på fast jord ibland goda 
vänner skulle smaka — att få färsk mat, friskt vat- 
ten, saftiga frukter och få inandas lefvande blomsters 
vällukter! Jag måste tillstå, att vi voro nästan glup- 
ska. Skämtet, skrattet och den glada rent svenska 
yran blandade jag med tåren (Gud allena vet från 
hvilken källa, men — jag hoppas det var från 
tacksamhetens); rörda och lyckliga kände vi oss 
alla! 

Både Savannah och Charleston voro stora, gan- 
ska vackra städer, Miga och välförsedda med allt. 
Savannah allena sades mig lär haft lika stor sjöfart 
som hela Sverige och egde ångfartyg, som kunde 
rymma 1,500 personer. Allt, såväl lyxartiklar, som 
nyttiga saker funnos i stor rikedom. 

Amerikanarn är känd, att ej vilja visa förun- 
dran öfver något, men — de kunde dock ej emot- 
stå att visa sin nyfikenhet vid åsynen af oss alla 
svenskar. Isynnerhet då vi sittande på däck arbe- 
tade på våra ovanligt fina och vackra virkningar. 
Hvarhelst, vi foro fram, var det lika! Vi uppehöllo 
oss denna ghig helt kort i Charleston, ty redan efter 
tvenne dagar foro vi på jernvägen till Columbia (sö- 
dra Carolinas hufvudstad). Det var genom sin nyhet 
för oss ett stort nöje. Jag satt beqvämt, omgifven 
af lika intresserade personer; samt icke allenast mitt 
knä fullt med de utsöktaste frukter, helt och hållet 
nya för mina ögon och smakorganer, utan äfven 



midt i December, besinna det, händerna fulla med törn- 
rosor af sällspord skönhet, vexta på kalljord! Hvad 
kunde man önska mera? Vi voro i den vagnen der 
vi alla suto omkring 50 personer, utan att den ena 
på minsta vis generade den andra. De amerikan- 
ska jernvägarna skilja sig från våra svenska deri- 
genom, att de äro större och ej Öppna på sidorna 
utan på ena ändan; derigenom behöfver man ej vara 
instängd och ej heller någon fara underkastad i an- 
seende till passagerarnes oförsigtighet. Fördelen af 
dessa större vagnar visa sig äfven deruti, att för 
alla de redande fruntimren kunde ett toiletle-rum 
med dess alla beqvämligheter vara tillräckligt, då 
deremot i andra länder (som jag hört) der jernvag- 
narna äro indelta i klasser, finnes inga dylika be- 
qvämligheter, utan der en qvinna, i händelse af sjuk- 
dom, eller dylikt, känner sig på det högsta olycklig 
i följd af denna brist. Visserligen invändes att säll- 
skapet på det viset blifver mycket blandadt, men, det 
är ej så alldeles händelsen; för det första finnes det 
i Amerika alltid ett tillfälle för den mindre bemed- 
lade, att gå med de jernvagnar, som föra packgods 
och favilka äfven hafva flera säten för passagerare; 
för det andra har man tillfälle att bland alla dessa 
32 sammetsklädda soffor välja hvarhelst man beha- 
gar sitt tillhåll. Skulle man vara missbelåten med 
sin granne, så kan man byta om så ofta man beha- 
gar, hvilket går ganska lätt emedan det är soffa vid 
soffa på m ömse sidor. Dessutom veta vi nog alla, att 
det minsann ej alltid är det bästa sälskap eller det 
hederligaste hjerta i den person, som har den fulla- 
ste plånboken och som placerar sig i den första 
klassens vagnar. Under den heta tiden finnes all- 
tid i de Förenta Staternas jernvagnar isvatten och 



8 

glace att tillgå: det första gratis, det andra för en- 
dast 5 cent. Vid hvarje soffa finnes ett fönster, 
som går an att öppna eller tillsluta, med sina gröna 
spjel-jalusier. Det hela är utsökt elegant. 

Efter en dags vistelse i Columbia fortsatte vi 
vår resa till Winnsboro hvarest min värderika lands- 
manninna och behagliga res-sälskap sammanträffade 
med sin man, som redan ett år förut lemnade Sve- 
rige. De ädla och goda makarnas möte var skönt 
att åse ! Jag kände med dem, och det blef i följd 
deraf äfven för mig en högtidsdag! Om denne man, 
ryttm. EL, skulle jag kunna skrifva hela blad. Hans 
öden, hans olyckor, oaktadt hans godhet, gripa mig 
djupt in i själen. Jag känner ganska väl hans fel 
och förbrytelse, men jag tvekar dock ej att säga, att 
han förtjenade en god och ädel maka, (hvilket han 
äfven hade) som lindrade hans smärta, nedkallade 
frid i hans själ och skingrade hvarje dystert molrr 
på hans panna. Jag skulle velat att hvarje be- 
lackare af ryttm. H., som trott honom följa en län- 
ge beräknad plan och att han i Amerika njöt af 
sin på andras bekostnad medhafda egendom» skulle 
kunnat sett honom i sitt familjelif och den möda 
han redan på första året hade att förvärfva så mycket 
penningar, som var behöfligt för de sinas underhåll 
och husliga utgifter. Att höra beskrifningen på hans 
själs lidande under det första året isynnerhet, yar 
gripande! I hvarje ord uttalade sig en oändelig hem- 
längtan och missbelåtenhet med Amerika, som nä- 
stan gränsade till en fix idé. 

Som jernvagnen den tiden ej sträckte sig 
längre än till Winnsboro hade vi att färdas i vanliga 
vagnar de hundra milen, som återstodo till vårt blif- 
vande hem. Men, min Gud ! hvilka vägar ! i ordets 



fullaste betydelse halsbrytande. Södra Carolinenhar 
ej begrepp om något sådant, som vägars vidmakt- 
hållande. Om ett träd blåser ned tvärt öfver vä- 
gen (bvilket mycket ofta händer) så tages en half 
mils omkrets i skogen heldre, än att de närboende 
ikläda sig skyldigheten att underhålla vägen. 

Okunniga, som vi alla voro, om det så plötsligt 
omvexlande klimatet i Amerika, hade vi, dömande 
efter väderleken då vi lemnade Charleston, klädt oss 
såsom om sommaren i Sverige, ehuru det var i Januari. 
Tunna skor och strumpor — inga kappor etc, allt 
dylikt, ansedt såsom öfverflödigt för ett sådant "gu- 
daklimat,» hade lemnats qvar i de långsamt fram- 
skridande packvagnarna. Stela af köld måste vi 
emellanåt gå ut och värma oss vid de i skogen upp- 
gjorda stockeldarna. Då middagssolen upptinade 
våra stela och förfrusna lemmar, funno vi det hela 
fullkomligt romantiskt och ombytet af det lif vi for- 
dom fört så bjert att vi stundom skrattade ända till 
dårskap! Vi tillbringade nära 4 dygn på denna 
väg och väl behöfdes våra friska glada lynnen, och 
våra genom hafsbad stärkta kroppar, för att utan 
knöt utstå alla större och mindre obehagligheter. 
Jag vill öfverhoppa de tvenne första dagsresorna och 
stanna (med en något vidlöftigare beskrifning vid 
sjelfva julaftonen). I en ny vacker vagn med präk- 
tiga hästar, sutto vi fyra fruntimmer. (Ryttm. H. 
och hans son på kuskbocken)* Efter kommo en 
hel rad med sämre vagnar med två och tre par mul- 
åsnor, som drogo det svenska folket och deras saker. 
(Alla mulåsnorna på Amerikas landtmannavis med 
bjellror och granna fladdrande lappar öfver allt på 
seldonen). Sålunda utrustade, kommo vi mot mid- 
dagstiden fram till en liten koja, belägen midt i sko- 



10 

gen; # derutanför gjordes efter landets sed en stock- 
eld vid hvilken man bakade maisbröd, bräckte fläsk, 
stekte kastanier och kokade kaffe åt hela sällska- 
pet; det var i sanning pitoreskt med sin omgifning 
af svarta springande negerbarn, påfoglar, kalkoner, 
getter, perlhöns, bulldogs (en sorts hundar) samt ame- 
rikanska män, qvinnor och barn, alla af nyfikenhet 
samlade omkring oss och lyssnade till vårt "obegrip- 
liga" språk. Det hade i sanning varit en tafla att 
måla af, att se oss midt i December, sittande på 
bara marken med friska, på kall jord plockade gröna 
qvistar i händerna, bland denna samling stod den 
svenska dalkarlen i skinnpels och spelade på sin fiol. 
En af mina landsmaninnor gjorde, hvart vi kommo, 
rigtigt uppseende genom sitt intagande utseende 
och jag får lof att berätta något rätt lustigt om mig 
sjelf: jag hade till skyddande af min vackra, fina 
hatt, påtagit en hvit spetsvoile, ej anande, att det 
i amerikanarnas ögon stämplade mig som en "brud," 
emedan i deras land, endast fruntimmer, som nyss 
bl fvit gifta, bruka denna blygsamma betäckning för 
ansigtet. Öfver allt der jag framfor hörde jag de 
då för mig obegripliga orden "look at the bride, 
look at the bride" (se bruden, se bruden), mer än en 
g&ng har jag sedan fått mig ett godt skratt deråt. 
Vi hade ej länge varit framkomna till vår be- 
stämmelseort (ett vackert jernbruk) förr än det från 
Sverge medförda arbetsfolket började (såväl män 
som qvinnor) göra oss mycken förtret oeh bekymmer: 
Förgäfves var deras herres goda lampor; förgäfves nyt- 
tan af våra gemensamma andaktsstunder. Förgäfves 
hans frus och allas våra vänliga bemötanden. Förgäfves 
varningar, förmaningar och hotelser. Mer än sorgligt 
var att se huru de hastade till sittförderf; dryckenskap 



11 

och slagsmål på marinernas sida, olydnad och lättja 
på qvinnornas, hörde till ordningen för dagen. Alla 
trodde sig vara i ett land der friheten är obegrän- 
sad och »tjenaren lika god, som sin herre». 

Jag råder i följd af ofvanstående hvar och en 
som emigrerar, att aldrig taga med sig (jenande 
landsmän. Det är ett stort, ehuru, lätt begripligt 
misstag. H vilken europé har ej af sky för att hafva 
slafvar till sina tjenare.? Dock med hvilka olika ögon 
betraktar man ej detta sedan man blifvit införlifvad 
med amerikanarnas seder och bruk och fått några 
år inandas deras hemluft! Mer än en gång önskade 
jag under min sexåriga vistelse i Förenta Staterna 
att sådan sannt christlig anda af förtroende och be- 
skydd skulle i Sverige råda emellan husbonde och 
tjenare, som här, emellan den förstnämnde och slaf- 
ven. Och så skulle helt visst hvar och en hafva 
tänkt, som ej lik somliga män eller qvinnor 
rest ifrån stat till stat, utan att gifva mer än en 
flygtig blick åt sjelfva folket; utan såsom vi lefvat 
och öm jag så får säga, lidit med familjerna. 

Frukter af alla möjliga slag funnos i »hemmet!» 
En ymnighet af vilda äpplen, större och bättre 
än jag någonsin i Sverige hade ätit dem, till sma- 
ken liknande de franska renetlerna. Ännu suto 
persicor på träden, som ej blifvit skördade i anseende 
till dess ymnighet förliden höst; med kastanier och 
saftiga frukter af många slag gödde man r fyrfo- 
torna.» 

En rätt af grofmalen mais var bland de inhem- 
ska rätterna var favoritföda. Allt skulle hafva va- 
rit till vår fullkomliga belåtenhet om vi ej frusit 
så förfärligt, isynnerhet om nätterna. Dygnet om 
var det eld i spisarna, det förslog dock ej, ty de 



12 

illa byggda »sommarhusen» med stora jättespisar 
utan spjäll kunde ej bibehålla någon värme. Re- 
dan en dagsresa från Charleston började den 
milda luften öfvergifva oss och sedan blef det allt 
kallare och kallare. Aldrig* under 20 graders köld 
i Sverige hade vi frusit så mycket förut och dock 
var det efter vår svenska termometer endast en grad, 
eller stundom ingen grad kallt. Kan någon fatta, 
att ehuru vi lågo med fyra dubbla filtar voro vi 
dock på morgonen stela af köld. Jag lemnar nu 
detta och skyndar till hvad bättre är. 

Deii första sommaren. 

Ack! om jag nu till en början kunde beskrifva 
den amerikanska våren, som började redan i Fe=^ 
bruari, med sina skogar af blommande fina persico- 
träd, som i sina ljusröda drägter liknade unga femton 
års tärnor; mod sina kransar slingrande af turande 
olika klängvexter: sin klara himmel, sin rena luft, 
sin leende ännu ej brännande sol och sina ljufva 
vällukter! Den var så helt och hållet ny för oss, 
så tjusande, så gudaskön, att den nästan berusade 
våra sinnen! Ingen tanke, som liknade sig till hem" 
längtan, inga minnen af sorger lemnade på andra 
sidan Atlantik, ingen oro för framtiden och intet 
moln skymde lifvets klarhet, ty allt var concentrerat 
i ett lycksaligt nu\ Så plötsligt, så oförmodat kom 
denna vår med sina tusende balsamiska dofter, 
sina varma, smekande vindar öfver oss ; hänförelsen 
träffade oss alla såsom med ett enda elektriskt slag. 
Hyn ljusnade, ögonen vidgades och uttrycket af den 
renaste gudsdyrkan målade sig på allas anleten. 



13 

Vi kände mer än någonsin, att vi voro barn af en 
himmelsk Fader, stor i Nåd! 

Många af våra skönaste orangeri-vexter vexte 
i skogarna vilda med den största bördighet; träd 
vid träd stodo i den rikaste blomning af otaliga sor- 
ter; ranka vid ranka ogenomträngligt, djupt, dystert 
hopvexta till vilda bersåer. Otaliga sorter accasia 
— - till vext, blommor och lukt hänförande sköna. De 
flesta slutade sina blad och somnade vid minsta be- 
röring; ja, somliga så sensitiva att de falla ihop 
om man hårdt trampar på marken! Dessutom en 
rikedom af frukt-exemplar (af mig förr aldrig sedda) 
som i stora träd med de rikaste, grannaste blomster 
vexa i vild oordning*; alla med den ljufvaste lukt! 
Der voro ej törnrosbuskar, — der voro tråd, som 
med sina stora fulla blommor nästan nedtyngde de 
fina grenarna. 

Glömmande all fara af ormar och andra skade- 
djur, men i stället ihågkommande ordspråket, att: 
^lyckan står den djerfvom bi» ströfvade vi omkring, 
längst flodens kanter, för att ofta ända till solens 
nedgång hemföra bördor af nya blomster, täflande 
med hvarandra att hafva förvärfvat de flesta olika 
slag. Herligast af allt var dock den gula jasmin- 
rankan med sin ljufva för sinnet smekande lukt. 
Den tycktes dessutom egna sin förkärlek åt förfall- 
na gärdesgårdar och uttorkade träd, hvilka den be- 
klädde med sina så tjusande blomster! 

Dock påminner jag mig, att midt under denna 
hänförelse, saknade jag mer än en gång vår svenska 
gröna mark på en gång så tjusande och så välgö- 
rande för ögat; samt vår så intagande fågelsång. 
Der flögo visserligen i otalig mängd de grannaste, 
ja skönaste foglar, men så stumma, så enfaldiga, så 



14 

dumma! Den enda fogel, som lät höra sig (och detta 
ej förr än efter solnedgången) var en ensam sån- 
gare, som har ett högst entonigt och melankoliskt 
läte, kallad efter de ljud han franiqvtttrar: weep 
poor — welle» (gråt stackars Ville); gräset åter var 
strippigt och långt, gick genast till mognad. Al- 
drig såg jag en rätt inbjudande gräsmatta eller nå- 
gon fläck på marken som kunde jemnföras med 
våra svenska ängars mångskiftande prakt, ty allt 
spirade upp till träd och buskar. 

Sjelfva sommaren var mindre behaglig. Den 
första sommaren isynnerhet, emedan vi då ej hade 
tillgång till dagliga bad. Då hettan slutligen steg 
till 38 å 40 grader i skuggan uthärdade vi ej län- 
gre utan badade någon gång i en liten bäck med 
det klaraste vatten (med tak och väggar af naturen 
sjelf danade af mullbärsträd och vinrankor), ehuru 
ryktet försäkrade, att der funnos ormar af farlig 
beskaffenhet. 

I Norra Carolina brukades att bota ormbett med 
^brandy» eller bränvin. Den ormstungna drack deraf 
tills han fann sig rusig, då giftet ansågs vara urstånd- 
eatt att skada. 

Sommarnätterna voro långt ifrån angenäma, allt 
hvad ormar, grodor och insekter heta, liksom vak- 
nade upp och gaf tillkänna sin tillvaro med mer 
eller mindre obehagliga läten. Grodorna isynnerhet 
uppfylde luften med sitt qväkande. 

En promenad sedan det blifvit mörkt var rätt 
obehaglig, men företogs äfven endast i högsta nöd- 
fall, emedan luften nattetid ansågs skadlig, isynner- 
het omkring floderna och andra vattendrag. 

Timmarna näst före och efter solens nedgång* 
roro deremot mycket uppfriskande och sköna! Mer- 



55 

andels såg man då endast den stjernklara himme- 
1-en och de tusende sinom tusende eldflugor, som 
med sina små phosphoristiska eldkulor lyste och 
försvunno än ned i gräset, än högst i skyn, lik de 
grannaste stjernskott! De voro små harmlösa kräk, 
som ej gåfvo det minsta ljud ifrån sig, utan 
liksom goda andar följde vandraren under nattens 
mörker. 

På Cuba lära de mindre bemedlade fruntim- 
merna fästa dem i sitt mörka hår (insydda i svart 
tyll) då de besöka concerterna etc. De påstås då 
skina som juveler. Ofta fångade vi dem i en tunn 
näsduk, som derigenom blef så upplyst, att den 
kunde tjena till lykta för att vägleda oss. Ej förr 
än kl. 6 blef det mörkt om vintereftermiddagarna 
och ej sednare än till kl. 8 var det dager om som- 
maraftnarna. Detta ljusets och mörkrets jemnare 
inledning kände man sig mycket snart belåten med. 
Redan i början af Maj fanns det smultron i ymnig- 
het och inhemska frukter af mångahanda slag fun- 
nos i hemmet redan tidigt på sommaren, såsom 
äpplen, persikor, fikon, plommon, körsbär, drufvor, 
meloner samt björnbär till största rikedom. 

Dessutom köpte man för några cent ananas, bana- 
nas, apelsiner och granat-äpplen. Sednare på som- 
maren kommo en mängd af vilda nötter och dito 
saftiga skogsfrukter. 

Bäst af allt smakade dock under den heta tiden 
vattenmelonen; intet kanjemnföras med dess läskan- 
de och svalkande saft, då man får af den rätta sor- 
ten. Den var stor, som de största svenska pumpor, 
med högrödt kött, hundradetals svarta kärnor och 
med den ymnigaste söta och friska saft. I Afrikas 
öknar brukar den resande föra dem med sig pä 



16 

mulåsnans rygg, såsom ett oumbärligt ämne till svalka 
åt sig sjelf och sin åsna. Kastanier funnos äfven 
vilda till ymnighet och ehuru smärre än dem man 
här köper, voro de dock sötare och bättre till sma- 
ken. 

Redan midsommartiden åto vi hvetebröd, bakadt 
af årets skörd. Maisen var dock något sednare, 
men hvilket behagligt och godt födoämne var det 
ej, och hvilken sällsynt praktvext! Af endast ett 
korn kunde man få 5 å 6 ax och hvarje ax inne- 
höll ända till 400 korn* den vexte till 6 a 7 alnars 
höjd med breda tjocka plymaktiga blad dch högst 
upp en blomklase, fin, hängande och rik, såsom en 
tofs gula silkessniljer. Axen bildade sig ej på sam- 
ma ställe som blomman, utan här och hvar emellan 
bladen. 

Nedanför boningshuset flöt en täck flod, på 
ömse sidor omgifven af den mest vexlande natur, 
af höjder och sköna dalar. På somliga ställen der 
floden vidgade sig i mångdubbel måtto, var det vid 
stränderna träd, som böjda öfver vattenbrynet voro 
bevexta med så mångdubbla och ogenomträngliga 
slingervexter, att de genom sin gigantiska massa 
qväfde sjelfva trädets vext, men kunde icke desto- 
mindre godt gifva skugga och gömställe åt våra 
smärre ångfartyg. 

Naturen sjelf tycktes så på tusende ställen bil- 
dat (både till lands och vatten) tillhåll för menni- 
skan att erhålla svalka och trefnad under de bränn- 
hela sommardagarna — men ack! Menniskan i sin 
svaghet och sin jemna frvktan för ondt vågade sig 
ej dit, utan såg i inbillningen "giftiga ormar och 
vämjeliga djur.» 



17 

Nära vårt hem låg »Linestone spring" en upp- 
fostringsanstalt för omkring 200 unga fruntimmer. 
Vi besökte den ofta, emedan vi der hade en lands- 
man, som var engagerad såsom lärare i musik och 
språk. De flesta af de unga damerna tycktes mig 
vara vackra med rena profiler och sköna, djupt 
känsliga ögon. 

Sedan den egentliga sommaren hade slutat, kom- 
mo ett par oändligt uppfriskande och högst behag- 
liga veckor, kallade: "the indian summer.» Luften 
var då så ren och klar, att hela ens varelse kände 
sig i ett obeskrifligt välbefinnande! Allt var då in- 
bergadt, endast vilda vinrankor slingrade sig ifrån 
träd till träd och erbjödo sina läskande frukter* 
Skogarnas gröna blad hade * då förvandlat sig till 
de grannaste chateringar i purpur och gult. Eoligt 
var att se huru landtmannen bar sig åt för att få 
mjölk af de kor, som gingo i de vilda skogarna. 
Kalfvarna behöllos vid lif och togos i förvar i en 
mindre hage; när nu aftonen kom gingo korna till 
sina kalfvar och blefvo äfven insläppta (en i sender) 
i hagen, och under det kalfven diade på ena sidan 
mjölkades kon på den andra. Lustigt var att åskåda 
huru h varje kalf kände igen sin mor, vore det än 
ibland 40 sådana. Derefter släpptes kalfvarna ut 
på qvällen och åter in, om morgonen, då korna släpp- 
tes ut 

Afven vid jernbruket voro alla de svarta slaf- 
varna lyckliga och glada. Om Lördagsaftnarna var 
det ibland Negerdanser och de voro i sanning ej 
tråkiga att påse. De .flesta "Negresserna» voro rig- 
tiga coquetter, uppstoppade och klädda i de bjerta- 
ste färger, men med fullkomligt skickliga fasoner 



18 

och med ett sätt att uttrycka sig, så städadt, att 
vår arbetande svenska klass skulle betydligt vinna 
på att deri likna dem, 

Winiishoro, 

Eedan andra hösten December 1851 hade rytt- 
mästar H. lemnat det ofvan beskrifna jernbruket i 
följd af elakhet och intriger ifrån skottska bolagets 
sida och några svenskars låga afundsjuka. Mer än 
hälften af den stora lön, som var honom lofvad, af- 
drogs för hvad det svenska, då förrymda folket hade 
kostat etc. Lyckligtvis erbjöd sig genast en annan 
förmånlig plats af samma beskaffenhet, ehuru med 
ännu mera arbete^ försakelse och möda. 

Med ny ifver började han dock, ingen upp- 
offring var honom för stor, ehuru han till en bör- 
jan fick lefva skilj d från maka, barn och vänner, ty 
intet passande boningshus fanns der. 

Jag reste då till en liten stad, som hette Winns- 
boro och inackorderade mig i ett af dessbättre hotel 
för att lära mig fullkomligt tala och förstå det en- 
gelska språket, hvilket aldrig kunnat ske om jag 
dagligen haft tillgång på svenska vänners conversa- 
tion. Innan jag fortskrider i mina berättelser vill 
jag beskrifva de amerikanska hotelen, hvilka mig 
veterligt hafva ingen motsvarighet i Sverige. De 
voro stora välbyggda hus, som dock ej voro indelta 
i så kallade våningar utan i långa koridorer, på ömse 
sidor innehållande ett och ett rum ; somliga hoteler 
hade ända till 100 å 120 luftiga, beqväma och ut- 
sökt möblerade rum ; dessutom en mycket stor mat- 
sal, ett dito förmak gemensamt för alla hotelets 
herrar» 



19 

Piazzor för den allmänna promenaden, så långa 
som huset och sträckande sig ända till öfversta vå- 
ningen. Slutligen värdinnans mottagningsrum för 
damer och dito värdens för herrar. 

Eesande af mankönet stanna vid en portik vid 
den ena ändan af huset och då de ringde på 
en klocka visade sig en neger för att taga vara på 
hans hästar etc. Fruntimren eller familjerna stanna 
vid den andra portiken då allt tillgick på sam- 
ma vis med undantag, att de då fördes till vär- 
dinnan i stället för till värden. Allt hvad en fremling 
behöfde fanns der att tillgå: enskilda eller allmän- 
na mattider, tidningar, den bästa uppassning, hä- 
star till spatserfärder, goda instrumenter, med ett 
ord, allt hvad man kunde önska sig. Alla dessa 
hoteler stodo i mycket godt anseende* Unga nyss 
gifta par af de bästa familjer bodde der de två, tre 
första åren af sitt äktenskap. Och ogifta fruntim- 
mer af alla åldrar, som antingen saknade eller voro 
skiljda från sina föräldrar kunde bo der under bi- 
behållande af fullkomligt anseende. Jag har t. o. m. 
sett rika arftagerskor, som rest in ifrån landet för 
att under vintermånaderna roa sig, bo i hotel. De 
emottogo då besökande och bjudningar från alla håll 
och förde ett ganska angenämt lif utan att de behöf- 
de föras i släptåg af några våra såkallade ^förklä- 
den» eller besvära några af sina vänner att bo hos! 
De kände sig oberoende och fria och derföre var 
också deras glädje frisk såsom landets luft, och de- 
ras blygsamhet utan förställning. Ibland de såkal- 
lade Boarders finner man ofta ett godt och mycket 
bildadt sällskap. Ingen mansperson kunde göra sitt 
besök på fruntimmerssidan utan att först anmäla 



20 

sig, eller hvad än bättre var, sända sitt kort för att 
höra om han blef emottagen eller ej. En ameri^ 
kanare af anseende inträder aldrig inom ett fruntim- 
mers enskilda rum, vore det ock hans systers! Frun- 
timren t. o. m. brukade sinsemellan knacka innan 
de inträdde till hvarandra. — Det låg en grannia- 
genhet i detta, som jag gerna skulle vilja införa i 
vårt land, äfven ibland medlemmar af en och samma 
familj. 

Vid bordet såg man aldrig till något bränvin 
eller conjac och högst sällan någon sorts vin; på 
särskild begäran kunde det sistnämda fås, men 
aldrig det förstnämda. Winnsboro var en liten stad 
med omkring 5000 innevånare med ett hyggligt 
stadshus, egen bank, dito tidning, två jernvä- 
gar, tvenne hoteler, fyra större undervisningsanstal- 
ter och en mängd ganska vackra privata hus med 
sina omgifvande trädgårdar och skuggrika alléer, 
Ingen sjöflod eller å fanns dock i stadens granskap 
utan jemnt och nätt så mycket vatten, attmander- 
med kunde släcka sin törst. Staden skulle hafva 
synes rätt vacker med sina hvitmålade hus, sina 
med klängvexter beklädda piazzor, sina präktiga 
cedrar och väl anlagda blomsterparterrer, om ej en 
röd vidrig sand fyllt sjelfva gatorna och omgifvit 
staden med rigtiga vallar, hvilka hade genom reg- 
net remnat itu till afgrunder och bildat hemska hå- 
lor eller grottor i förunderliga formationer. Det var 
en flod utan vatten, ty dessa djupa öppningar slin- 
grade sig i hundrade bugter omkring hela staden 
och så lös var dess bredd att man vågade mycket 
om man gick den allt för nära. 

Denna obehagliga röda jordmån, som jag på 
så många ställen möttes af, isynnerhet i södra och 



2i 

norra Carolina kunde jag aldrig vänja mig vid ; det 
tycktes mig som jorden varit bemängd af de dödade 
indianernas blod, Cainsmärket! 

Baler, soupéer och kaffebjudningar hördes i 
Winnsboro mycket sällan af; svenskarne kunde hafva 
lärt sig der att lefva lyckliga och nöjda i sina 
hem, utan att såsom ofta här är händelsen, lefva 
öfrer sina tillgångar! I de privata husen brukades 
nästan aldrig någon annan mat än: biffstek, rostbiff, 
fläsk, kalkon, kyckling (unga höns) »pies» varmt 
hvetebröd, köttsoppor, söt potatis (sweet potatoes) 
och mais. 

De emottogo gerna besökande vänner och pra- 
tade då hela timmar gladt och skämtsamt, men in- 
gen såkallad traktering! deremot sände de gerna till 
sjuka, fremlingar och fattiga, både frukter, soppor 
och af deras delikata "cakes.» 

De unga qvinnorna voro fria och glada, kände 
intet tvång, ej en gång af snörlifvet, emedan sådant 
ej brukades i de Förenta Stater som jag besökte. 
Dock stötte det örat att höra det de redan vid 15 
års ålder varit förlofvade som de sjelfvasade: »för 
roskull». De talade helt öppet orii deras fordna 
»flammor» såsom våra flickor tala om sina bortlagda 
dockor. I parentes fordrar dock rättvisan att nämna, 
det ej ett sådant ogrannlaga förhållande af kyssar 
och smek finnes ibland de förlofvade i Amerika 
som det gör här; det sentimentala är helt och hål- 
let bannlyst. 

Flickor i sin första ungdom tycktes mig vara 
mera säkra än som tillbörligt var! Ungdomen sade 
många gånger till mig: »Om jag vet huru ni vill 
återvända till Sverige der det finnes en kung och 
en drottning? — Här äro vi "drottningar sjelfva!» 



22 

— Deremot såg jag sedan qvinnan utbildat sig många 
Ijufva, modesta, till utseendet högst älskeliga, som 
med ett intagande förstand tycktes fatta sin höga 
bestämmelse ! 

Sina utsöktaste toiletter gjorde de för kyrkorna, 
hvilka de äfven regelmessigt besökte två, ja ofta 
trenne gånger hvarje söndag. 

Utmärktare predikanter (såsom talare) tror jag 
det skulle hafva varit svårt att finna. Orden i de- 
ras psalmer voro äfven mycket vackra och jag tyckte 
att engelskan var mycket ljuf i sång. 

På hotelet serverades alltid till frukosten: the, 
rostade bröd, varma små hvetkakor, mais, biff- 
stekar, bräckt fläsk med förlorade ägg samt varma 
Tofflor. 

Som slafvar icke får hållas till arbete längre än 
12 timmar, frukosterade man alltid kl. 8, åt middag 
kl. 2 och soupérade kl. 7, hvilken sednare endast be- 
stod af the, rostadt och varmt hvetebröd, smör, kall 
kyckling, mais eller ris samt varma vofflor. 

Jag saknade allt bra mycket att ej hafva en 
egen kyrka att gå till, ty af alla de sekter, som 
funnos i den lilla staden fanns dock ej den I*u- 
th er sk a. 

Aldrig hade jag såväl som då jag var i Winns- 
boro sett fördelen af att hafva en enda sammanhål- 
lande religionsbekännelse *). 



*) Då religionsfrihetens sant christliga idée illa uppfattas 
och ännu sämre tillämpas, då partistrider och ofördragsam- 
het uppenbara sig i en ej sällan ganska förfärande skep- 
nad, så blir den tänkande åskådaren deraf tveksam, huruvi- 
da det icke vore bättre att denna frihet vore inkränkt och 
kringgärdad af lagar, hvilka möjligen kunde motarbeta detta 
onda. Man vill dömma trädet efter frukten, men besin- 



23 

Visserligen bör den sanna christliga kärleken 
kunna bestå äfven den förutan, men hvem känner 
ej menniskonaturens svaghet? Jag såg der i smått 
huru religionshatet kunnat (såsom vi genom histo- 
rien veta) utvidgat sig till en allt förtärande låga. 
Många goda, förträffliga menniskor funnos, men kom 
talet i fråga om deras grannes, vän eller syster, skiljda 
religions-åsigter, så blefvo ofta deras ord tveäggade 
svärd, som ej kunde annat än djupt såra. 

Redan efter den första veckan jag bosatte mig 
i Winnsboro hade jag inbjudningar ifrån alla kyrkans 
prester, att blifva en medlem af deras kyrka och 
församling. En sade mig, att hans trosbekännelse 
var mer än alla andra lik min egen: en annan sände 
mig till present den psalmbok de brukade i hans 
kyrka. En tredje kom en måndag och tackade mig 
lör att jag bevistat hans gudstjenst o* s. v. så myc- 
het besvär för en enda fattig själ! Man kan af 
detta se huru stor vigt amerikanaren lägger vid 
sabbatens firande i kyrkogång och bön. 

Amerikanaren säger ^att vi ej hafva frihet i 
vår religion, utan måste lyda öfverhetens bjudande 
formulär," det är visserligen sannt till sin yttre 
form, men jag tror, att vi hafva mera och inre an- 



nar icke alltid, att just den frukt man åsett och hvars bit- 
terhet man smakat är buren på ett helt annat träd än det man 
vill kringskära, att icke säga topphugga genom den s. k. "sam- 
manhållande religionsbekännelsen.'' Det är icke religionsfri- 
heten rätt fattad, som alstrar det öfverklagade onda, utan bri- 
sten på inre religiös kraft att sätta denna sanning i utöfning. 
Förfrs uttalade åsigt häröfver härleder sig äfven ifrån de före- 
teelser af split och söndring, som mötte henne på denna ort. 
Att hon i det hela förstått att uppskatta religionsfrihetens väl- 
signelser i Amerika synes af denna skrifts innehåll. 

(Sättarens anmärkning). 



24 

delig frihet: ty endast vår egen drift kallar oss 
att bevista gudstjensten och ej såsom der, fruktan 
för den allmänna opinionen, som strängt och ute- 
slutande fördömer hvarje uraktlåtenhet deraf. Det 
värsta man kunde säga om en menniska var: 

"He keep not the sunday» (han håller icke sa- 
baten). 

Dessutom bör detta "måste*' 1 för oss * vara af 
samma ljufva beskaffenhet, som då en mor säger 
till sitt barn, du måste alla dagar bedja till din 
Gud och tacka honom för allt godt. 

Om de amerikanska beprisade "lyckliga äkten- 
skapen" har jag den tanken, att de äro sällan efter 
våra begrepp rigtigt olyckliga, men ej heller rigtigt 
lyckliga. Mannen är med få undantag alltid upp- 
märksam, grannlaga och trogen mot sin hustru, men 
hon tager emot det som en -»gifven sak," hvilket ej 
kunde vara annorlunda! gör sig intet besvär att un- 
derhålla hans kärlek: utan om hon vårdar hans hus 
och är honom ett behagligt och lärorikt sälskap^ 
så behöfver hon ej befatta sig med qvinnans små 
coquetta konstgrepp om hon än blifver aldrig så 
gammal och ful! Att visa det man håller af sin 
man medelst kyssande och smek vore der högst 
opassande. Aldrig heller såg jag föräldrar och barn 
eller syskon smeka hvarandra och dock besynner- 
ligt, älskade de att se vår svenska känslighet och 
kalla oss: »det varmhjertade folket från det kalla 
landet." 

Deras fina uppmärksamhet mot fremlingen före- 
faller derföre så mycket mer förvånande! De nä- 
stan täflade om att visa mig större och mindre 
vänlighet; nästan dagligen friska förtjusande blom- 
sterbuquetter; sändningar af deliciösa frukter; små 



25 

inbjudningar att fara i vagn utom staden; offrerandet 
af ridhäst; eller korta besök för att se hur jag be- 
fann mig, gjorde mig snart så införlifvad med de 
i staden mest aktade familjer, att jag kände mig 
liksom hemma, ehuru jag var fullkomligt ensam i 
min religion, mitt språk och mina seder! 

Mer än ett år vistades jag i Winnsboro, eme- 
dan jag var nog lycklig, att genom undervisningar 
i finare, der i staden ovanliga fruntimmers-arbeten 
kunna betäcka den dryga kostnad, som min vistelse 
på det bästa hotelet förorsakade. Värdinnan sjelf 
var en af de mest oegennyttiga qvinnor jag någon- 
sin träffat! Hon gjorde allt för mitt nöje och min 
trefnad. Ofta om nätterna vaknade jag med sång 
och musik under mitt fönster! Detta var ej en hyll- 
ning åt personliga behag (ty sådana har aldrig fun- 
nits) utan ett vänligt offer för att visa den ensamma 
fremlingen, att mannen äfven ville bidraga till den 
qvinnas trefnad och glädje, som med förtroende hade 
(om jag så får säga) kastat sig in ibland den ame- 
rikanska befolkningen. Jag var då fullkomligt mäg- 
tig af språket och allt efter jag fattade den bildade 
konversationen omkring mig, ju friskare blef åter 
mitt lynne och ju förhoppningsfullare mitt mod. 
Jag ville se och känna amerikanarnas seder och 
bruk och beslöt derföre att resa till skiljda städer 
och stater. Rekommendationsbref fattades mig ej. 
Jag valde att börja med: 

Yorkville. 

1852. 
Men först ville jag på några dagar helsa 
på i "hemmet' 3 hos mina svenska vänner! Åter 
var det vår, åter var naturen i sin högtidsskrud, men 



26 

den omfattades ej med samma jublande fröjd, sin- 
nena voro nu mera allvarsamt stämda, ty hoppet 
hade sviket den af alla så högt älskade hus f adr en. 
Han hade svåra bekymmer och mycken otrefnad i 
följd af sin beroende ställning. Och han som hade 
lemnat Sverige (det af honom så saknade Sverige) 
endast i hoppet att derigenom kunna kraftigare bi- 
draga till sina skulders afbetalande! Hvilken miss- 
räkning! — ■ — ■- — — — — . — t — — 

Yorkville var en ganska vacker stad, som ha- 
stigt hade tillvext i följd af att jernvägen slutade 
der. (I Förenta Staterna anses det vara största för- 
delen för den plats der jernvägen slutar.) Omkring 
10,000 innebyggare med fyra kyrkor af olika trosbe- 
kännelse: episeopal, prestbyterian, methodist och in- 
dependent. 

Fruntimren i Yorkville voro mycket vackra med 
friskare hy och lifligare utseende än jag såg dem 
annorstädes i Amerika. Deras toiletter voro högst 
eleganta för att ej säga, öfverdådigt fina. För att 
taga musiklektioner såg jag dem alltid gå i hög 
toilette. En af stadens skönheter brukade alltid 
t. ex. vara klädd i mörka brokad-sidenklädnin- 
gar, fina spetsunderärmar och dito krage, guld- 
klocka med kedja, en liten kort svart silkessammets- 
kappa- hvit sidenhatt med plym, hvita handskar 
o. s. v. i olika smak för hvarje dag! der såg jag 
den förste kostymbal i Amerika; jag infann mig en- 
dast såsom åskådare och okostymerad. Der fanns 
ganska vackra, smakfulla t. o. m. dyrbara toiletter. 
Turkar och turkinnor, schweitziska bondflickor och 
gossar; sjömän och indianer, chineser och lapplän- 
dare. Nattens drottning, morgonens stjerna och an- 



27 

deliga — brudar etc. Det hela var brokigt och 
graciöst; dansen liflig och animerad, ehuru det 
föreföll bra stötande att se och höra en af de 
negrer, som spelade dansmusiken stå och som före- 
ställde dansmästare: uppropa med dundrande stäm- 
ma hvarje tur i dansen. 

Soupén bestod endast af olika sorters tårtor, 
frukter, geléer, konfektyrer och glasser. — .Endast 
vatten bjöds emellan danserna och ej ett tecken till 
vin eller spirituösa syntes till. 

Jag var icke belåten på mitt hotel i Yorkville, 
utom det, att jag blef mycket sämre betjenad än i 
Winnsboro, kände jag en sorts fasa för min värdinna, 
hvilken hade något i sitt ansigte, som påminte om 
den tanke jag som barn hade gjort mig om en 
hexa. Med en stor svart peruk och ett par ögon, 
som skydde ljuset bar hon för jemnan i ena handen 
ett glas med snus och i den andra en liten borste, 
som hon allt emellanåt doppade i glaset och förde 
in i munnen. Jag fann detta naturligtvis så veder- 
värdigt att jag redan första dagen höll på att stöta 
mig ohjelpligt med henne, genom att öppet uttala 
min afsky för detta bruk. men snart glömde jag 
helt och hållet detta, emedan min själ upprördes på 
annat håll. 

Jag väcktes neml. hvarje morgon af de förfär- 
ligaste skrik och fick snart visshet på min förmo- 
dan, att det var min värdinna, som hvarje morgon 
tog sig ^motion» med att basa sin svarta qvinna. 
Jag fann det visserligen mindre passande för en 
fremling att blanda sig i husmodrens förhållande till 
sina tjenare, men efter några dagar fann jag mig 
uppmanad i mensklighetens namn att tala och jag 
gjorde det äfven så kraftigt, att tvenne dagar för- 



28 

flöt utan något uppträde af dylik beskaffenhet; 
men det började derefter med förnyad fart och värre 
eller sämre hustjenare har jag dock aldrig sett bland 
de svarta. 

Jag yttrade åt de öfrigafruntimmerna i hotelet, 
huru upprörande det var för min känsla, attsemen- 
niskor så behandlade endast och allenast emedan 
de voro slafvar och ej hade frihet att lemna en så- 
dan barbarisk matmoder. 

De bedyrade mig »att Mrs H. var ett undan- 
tag från Förenta Staternas husmödrar» och försäkrade 
»att jag under min vistelse der aldrig skulle få se 
en enda liknande henne.» De berättade mig äfven 
^att hon var så illa beryktad för sin elakhet mot 
de svarta, att hon icke allenast stod i missaktning 
derför hos stadens öfriga innebyggare, utan att hen- 
nes egen man och slägt tog ifrån henne den ena 
»negressen» efter den andra för att lindra dem på 
några år åtminstone, då de vexelvis utbyttes mot 
andra, som arbetade ute på plantagerna.» 

Fyra veckor vistades jag uti detta hotel och 
ehuru många af stadens familjer försökte genom sin 
artighet, att på allt vis komma mig att känna tiden 
i deras stad behaglig, tackade jag dock Gud då jag 
lemnade bakom mig denna Mrs H. med sin svarta 
peruk, gröna ögon och snusburk! 

Lencenton. (Norra Carolina.) 

Juli 1852. 
Dit hade jag rekommendations-bref genom en 
af mina svenska vänner. Lencenton var nu b!ifven 
en liten stad med endast omkring 20°0 innevånare; 
ehuru den under unionens första dagar hade varit 
i ett blomstrande tillstånd. Att den gått ned i stället 



29 

för uppåt vet jag ej orsaken till, om ej, att som 
den ligger mera för sig sjelf, så har den ingen jern- 
väg och äfven föga kommunikation med den. Den 
var dock befolkad med qvarlefvorna af dess första 
gamla familjer och hade en rätt god sällskapskrets 
och ett sundt och friskt läge med det bästa dricks- 
vatten man kan tänka sig. Gatorna, beskuggade 
af åldriga, vackra aspar, hade en fin hvit sand, 
hvilket var mycket ovanligt. Emellertid påstods den 
röda sanden vara mycket bördigare! Ett vackert 
stadshus, tre kyrkor af olika trosbekännelser, en sex 
a åtta gator, ett hyggligt hotel och en åtta å tio 
handelsbodar, temligen väl försedda, voro dock till- 
räckliga att förnöja de qvarvarande innevånarnes 
pretentioner. 

Som jag hade en rätt stor "Class» och i följd 
deraf min vistelse rätt långvarig der, hade jag till- 
fälle att göra många bekantskaper och lära känna 
det inre af familjelifvet. Denna min värdinna var 
en till allo aktningsvärd *>Lady,» med goda lampor 
så väl mot sina gäster som mot barn och tjenare, 
hvilka äfven nära nog behandlades som barn. Öfver 
allt der, såg jag endast goda husbönder eller mat- 
mödrar och lyckliga tjenare, ehuru slafvar. 

Den 14:de Juli, som var amerikanarnes enda 
högtidsdag, hade allt fått lif och rörelse i den lilla 
staden. Redan kl* 4 på morgonen, gingo stadens 
unga män med trummor, sång och spel kring alla 
gator och kl. 6 f. m. började stadens kyrkoklockor ringa 
och derefter salfva på salfva med kanonskott. Bjud- 
ningar ooh tillställningar i alla hus, för att tillsam- 
mans dricka den högtidliga skålen för: Friheten. 
Minsta lilla pojke höjde hurrande sin röst och tog 
om ej annat -»matklockan» för att bidraga till det 



30 

allmänna yrande oväsendet och den amerikanska 
örnen bredde ut sina vingar på de flygande fanorna. 
Så smittad fann jag mig af frihetens triumferande 
glädje, och äfven jag klingade med mitt glas och 
drack frihetens och Washintons skål. 

I Lincenton samlades sällan mycket folk till- 
sammans då de gjorde några bjudningar, men hade 
icke desto mindre en utsökt anrättning. Så t. ex, 
var jag bjuden på en middag den ena dagen, till 
den andra hos en af stadens rikaste och så kallade 
bättre familjer, Jag nekade, emedan jag hade för- 
hinder och ej kunde föreställa mig, att middagen 
var enkom för min skuld, hvilket jag dock hade 
anledning att efteråt tro. En ung, svensk vän och 
hennes bror, hvilka bodde i grannskapet, voro de 
enda närvarande. 

Middagen hade varit utsökt, (här i Sverige hade 
vi kunnat bjuda vår kronprins derpå). Då jag på 
eftermiddagen kl. 5, satt i mitt ensamna rum, träd- 
de två ^Negresser» in med stora brickor skickade 
från deras fru Mrs H. »för att bedja mig hålla till 
godo den medföljande anrättningen,» som bestod af 
de utsöktaste tårtor af olika sorter, sylter och ge- 
léer af alla möjliga slag; smultron och grädde, ägg, 
Castard-Ananas i Madera, Russin och Mandel, kan- 
derade frukter samt någonting utsökt godt fruset med 
is etc, allt rangerat på finaste kristaller och med blom- 
bouquetter anbragta här och der med bästa smak. 

Visiter, inbjudningar och artigheter af alla slag 
hörde till ordningen för dagen och jag kan ej ännu 
utan rörelse tänka på de glada dagar jag tillbrin- 
gade bland dessa goda hjertliga menniskor. 

En högst besynnerlig händelse får jag lof att 
berätta: Jag nämnde en dag åt ett fruntimmer, att 



31 

jag längtade efter söt mjölk och att jag under som- 
marmånaderna önskade mig vara i Sverige för att 
få dricka så mycket mjölk jag önskade. (Jag visste 
ej att det nämnda fruntimret hade ett landtgods i 
närheten af staden och att hon kunde tillfredsställa 
min önskan). Dagen derpå fick jag tillskickandes 
mig ett stop söt mjölk med löfte att alla dagar få 
mottaga detsamma. Första dagen var jag förtjust; 
drack som en rigtig half, tyckande att jag ändtli- 
gen fått mig en rätt svensk föda; prisande den vän- 
liga frun och gladde mig åt att få släcka min törst 
endast med mjölk. Andra dagen var äfven bra, 
men den tredje började jag att finna detta mjölk- 
drickande ingalunda öfverensstämmande med det 
heta klimatet. Flugor drogos deraf in i mitt annars 
så treiliga rum och redan fjerde dagen började jag 
att ångra min till frun uttalade önskan. Jag fruk- 
tade att såra den så välmenande personen med att 
afsäga mig beskickningen, men dricka af mjölken 
kunde jag ej mera, ej heller var det någon i höte- 
let, som brydde sig om den. Femte dagen innan 
jag hade gjort klart för mig huru jag borde för- 
hålla mig i denna sak trädde negresser in (just un- 
der det jag hade besök af några damer från New- 
Orleans) med den ytterligare påökningen. Jag, kän- 
nande mig besvärad och tafatt, emottog den dock, 
ehuru jag med oförlåtlig otacksamhet i mitt hjerta 
önskade att något (jag visste ej hvad) skulle hända, 
så att Mrs H> blef urståndsatt att vidare sända mig 
mjölk. Ej ett ord som kunde antyda om något så- 
dant gick dock öfver mina läppar. 

Morgondagen kom, ingen mjölk; dagen efter 
ingen, ej heller dagen derpå. Jag var mycket belåten, 



32 

men litet förundrad, tog dock saken kallt. På e. 
m. af nämnde dag kom den innerligt snälla frun 
för att underrätta mig, att hon ej sändt mig någon 
mjölk, emedan ^saken förhållit sig så högst eget. att 
ingen god mjölk mera kunde fås från hennes ladu- 
gård, ty den, som hon de sednare dagarne fått till 
staden, var som om den varit förtrollad : "bäsk, vat- 
tenaktig och omöjlig att begagna, hvarken som kokt 
eller rå; gräddan for som små runda korn öfver 
kaffet, med ett ord, den dugde endast att gifvas åt 
fyrfo torna." 

Jag kände mig kall af bestörtning och frågade 
mig sjelf om jag verkligen var en trollpacka? 

En fyra å fem dagar derefter kom åter god söt 
mjölk från Mrs H. Med rigtigt lätt h jer ta återsåg 
jag den (aldrahelst som jag snart ämnade lemna sta- 
den). Jag beslöt att göra henne en visit, dels för 
att tacka för hennes välvilja och dels för att höra 
huru mjölken åter blifvit god. Vid mitt inträde 
kommo både frun och de båda döttrarne emot mig 
med så mycken artighet och godhet, att jag kände 
mitt samvete anklaga mig som en otacksam! då 
talet föll på mjölken, så yttrade frun: »Ja min Lady, 
ni kan aldrig föreställa eder hvilken lustig händelse 
är förknippad med den. Då jag dag efter dag fick 
bara oduglig mjölk, så påstod en af mina ladu- 
gårdspigor, att någon hade önskat ondt öfver den 
och att den aldrig kunde blifva god igen förr än 
man medelst en trollformel önskade ondt tillbaka 
öfver samma person. Som jag, (yttrade Mrs H.) 
aldrig har trott på skrock, så förbjöd jag allt dy- 
likt, men då saken fortfor, yttrade en af mina dött- 
rar: ^Bästa mamma, låt henne göra som hon ön- 
skar, om ej för annat, så för att visa henne hur 



33 

föga sådana dumheter hjelpa," sagt och gjordt, vi 
tillät vår Negress att tillika med mjölken inkomma 
till staden på det vi skulle få se huru hon förhöll 
sig och kunna få en god skratt deråt. Efter en stor 
brasas uppgörande i spisen, satte hon framför den 
en qvast, öfver h vilken hon hällde all morgonmjöl- 
ken att brinna, under en uttalad önskan, att så 
skulle dens käraste önskan uppbrinna, som hade ön- 
skat ondt öfver mjölken ! Men nu min Lady (fortfor 
talarinnan) kommer det aldra besynnerligaste, neml. 
att mjölken samma qväll blef god igen och såsom 
ni kände denna morgon, fullkomligt så god, som 
före denna händelse. Jag både rodnade och blek- 
nade under hennes tal och väntade minst att skär- 
thorsdagen derpå blifva på en qvast hemtad till Blå- 
kulla, men — till min förvåning har det ännu ej 
buret af, utan sitter jag bland kära vänner på denna 
sköna jord. 

Morgenton. 

Aug. 1852, 

Denna förtjusande stad var endast belägen 45 
engelska mil ifrån mitt amerikanska hem. Den lå- 
nade sitt förnämsta behag af de omgifvande höga 
bergen. Hvarför kan jag ej rita efter naturen? frå- 
gade jag mig sjelf många gånger, H vilken njutning 
skulle det ej hafva varit att kunna framställa en 
tafla öfver dessa herrliga utsigter. 

Morgenton var af amerikanarne sjelfva ansedd 
som en af de vackraste naturbelägna städer och dit 
foro menniskor under sommartiden fjerran ifrån för 
sitt nöje och sin helsa Jag väntade på förhand 
mycket, men min förväntan blef rikligen uppfylld: 

2 



34 

Denna gång var verkligheten rikare än fantasien. 
Hela staden var innefattad af höga, fjerran i hori- 
sonten thronande berg af ständigt vexlande skepnad 
och färg, I fonden hade det mest aflägsna berget 
en sådan djupblå nästan genomskinlig färg, att det 
syntes som ett omätligt haf. Catab a-floden vattnar 
och kringlöper med sina många grenar det kring- 
liggande landskapet. På resan till Morgenton träffa- 
de vi och hade att öfverfara tolf gånger samma 
flod. Den krökte sig, hvilket man kan se deraf i 
otaliga rigtningar. Eesan dit var en rigtig lustfärd. 
Denna trakt af Norra Carolina kallades ^Bergstrak- 
ten." Den lär hafva ett stort tycke med vår Dalna- 
tur förenad med Söderns rikedom af löfträd och 
bördigare jordmån, Längs efter flodkanten vexte 
liksom en häck af ^Mountain Laurel» med dess 
ljusröda rika blomklasar. 

Morgenton hade om vintern ej en gång 1000 
innevånare; men är om sommaren öfverfull och en 
samlingsplats för den eleganta verlden, 

Sällskapslifvet var mycket bildadt och fint och 
i följd af mina rekommendationsbref och bekantska- 
per bland de resande, hade jag frihet att efter be- 
hag njuta deraf. Jag fick snart ihop en ganska god 
-»Class» (i blomstergörning) af unga fruar och dito 
flickor, så att mina inkomster fullkomligt motsvara- 
de de dryga utgifterna på stället, hvilket ej ville 
säga litet, ty i anseende till det stora tilloppet af 
resande blef man taxerad just efter godtfinnande. 
Utsöktare toiletter har jag nästan aldrig förr sett* 
Hötelet hvari jag bodde, hade en ovanlig styl (om 
det ens kunde få namn af styl), hufvudbyggnaden 
hade två sammanhållande våningar och sina ser- 
skilda piazzor omgifna af höga vexter och slingran- 



35 

de rankor, h varibland röda och hvita yppiga törn- 
rosor blandade sig. öfver hufvudvåningarna voro 
byggda flera små tornaktiga ram med sina kringlö- 
pande altaner eller spiror. På den ena sidan var 
en mycket låg, men lång flygel och dito piazza, 
alldeles beklädda med slingervexter. Bakom (midt 
i en smakfull blomsterträdgård) låg hötel-egarens 
privata boningshus och der hade jag fått mitt hem, 
från h vilkens öfra piazza jag icke allenast kunde 
öfverse det andra huset utan äfven (nära på) hela 
staden och den förtjusande kringliggande naturen. 
En dag blef jag inbjuden på en soupé (eller något 
dylikt) hvartill för öfrigt alla gästerna fingo contri- 
buera, medelst en dollar vid inträdet. Den var 
anstaltad till förmån för Episcopal-kyrkan och an- 
ordnad af dess qvinliga medlemmar på så vis, att 
de alla bestodo någon del af anrättningen. ^Cakes" 
hvars tillverkanda utgör Amerikas fruntimmers stolt- 
het täflade i elegence och smak med hvarandra. Jag 
räknade ej mindre än 102 (föreställande tempel, 
lyror, stjernor, solar, fjärilar, foglar, etc), hvar och 
en så stor, att den kunde vara tillräcklig för ett 30 
personers bord. De öfverblifna ^Cakes" gingo på 
auktion och betalades af herrarne ända till 12 å 20 
dollar stycket. Alla voro utmärkt delikata och glace- 
rade med en smak och prydlighet, som var högst 
behaglig för ögat. 

Man njöt af anrättningen, promenerade, konver- 
serade och alla sågo lifvade och belåtna ut med sin 
afton. 

Efter soupén öppnades i ett hörn af den stora 
salen ett för tillfället inrättadt postkontor, der man 
fick lemna och emottaga små bref och biljetter mot 
en afgift af 12 cent., med de artigaste och qvic- 



36 

kaste komplimenter till de närvarande damerna och 
ehuru inga namn voro undertecknade, gissades både 
hit och dit hvilka voro författarena* Detta påhitt 
förökade icke allenast inkomsten utan gaf förökad 
fart åt skämtet och nöjet. 

Nettobehållningen lär hafva blifvit 600 dollar. Jag 
blef under loppet af aftonen presenterad för en stor 
mängd herrar och damer. De hade den artigheten 
att säga: vatt de genast sågo, att jag var en Sven- 
ska, emedan de tyckte mig hafva likhet med '^Jen- 
ny Lind?" samt att jag hade den egendomliga blick, 
som mer eller mindre följa med Svenskan." 

Det kändes godt i hjertat att höra med hvilken 
aktning det öfver allt i Södra Staterna taltes om 
Sverige och dess befolkning. Det är amerikanar- 
nes ^hästa nation" och derför hafva vi i synnerhet 
att tacka mamsell Bremer och Jenny Lind. Den 
första gaf genom sina romaner lif och färg åt det 
fordom okända "islandet." Månne vi här i Sverige 
gifva henne den Éacksamhetsgärd hon förtjenar 
derför? 

På något afstånd från mig såg jag en ålder- 
stigen fru med fyra så ungdomligt blomstrande dött- 
rar, att jag ej kunde afhålla mig från att fråga min 
närmaste granne (en vän till mig) om hennes namn, 
Hon underrättade mig derom och tillade en, i mina 
svenska öron så besynnerlig och högst egen historia 
om hennes äktenskap och husliga lif, att jag här 
måste nedskrifva den, vore det ock blott för att 
visa huru lättsinnigt somliga af den amerikanska 
ungdomen betraktade giftermålet och huru utan alla 
förberedelser de lemnade det ogifta ståndet. "Som 
flicka hade detta nämnda fruntimmer kommit för 
att helsa på en sin rika faster, i grannskapet af Mor- 



37 

genton. Sjelf var hon från Charleston, fader- oeh 
moderlös, men af »god familj» och med god uppfo- 
stran. Tvärt öfver gatan, eller på andra sidan om 
fasterns hus var en barberar-stuga, som innehades 
af en gammal pratsjuk Neger. En dag, då det unga 
fruntimret satte sig i fönstret för att fördrifva en 
sysslolös stund, såg hon en ung man gå in i bar- 
berarstugan, då i detsamma den gamle Negern kom 
öfver gatan för att hemta vatten, frågade hon gub- 
ben för ro skull, om han ej ännu slutat raka den 
vackre mannen?» 

»Gubben visade grinande sina hvita tänder i 
stället för svar, men berättade frågan för den unge 
mannen, hvilken genast fattade eld, och skref några 
ord af beundran och kärlek till den unga damen. 
Hon svarade i början tvekande, slutligen mera be- 
vekt och innan aftonen hade 24 biljetter vexlats 
dem emellan, af hvilken den sista innehöll en upp- 
görelse, att han skulle medelst en stege afhemta 
henne från hennes en trappa upp belägna rum för 
att åtföljas till stadens fängelse och der sammanvi- 
gas hos hans syster, som var gift med borgmästa- 
ren och bodde der. Kl. 10 var mötestiden och ett 
ljus i hennes fönster signalen. Hon kom; hon följ- 
de, och ganska rigtigt försiggick vigseln, men — 
förskjuten blef hon af sin rika faster och hade att 
i tio år utstå ett lif af så stort elände och fattig- 
dom, att det var rörande att åhöra. 55 

55 Lyckligtvis var hennes man, en fullkomligt red- 
lig menniska, som sökte så mycket som möjligt med 
sin kärlek ersätta hvad hon förlorat i ett beqvämt 
och bekymmerslöst lif. Då det åttonde barnet föd- 
des och armodet var som störst, kände sig ändtli- 
gen fastern bevekt, emedan (som hon sade) "de al- 



38 

drig hade beklagat sig eller förr anhållit om hennes 
hjelp.» Hon.erbjöd sig då att bära barnet till do- 
pet och gaf föräldrarne en egendom med nödiga 
redskap o. d., samt en hel uppsättning af husge- 
råds-saker, matvaror och klädespersedlar.» Vid den 
tidpunkt jag såg detta fruntimmer med sina inta- 
gande fyra döttrar, hade hon nyss fått ärfva hela 
den stora förmögenheten efter fastern och var i följd 
deraf i lika stort anseende, som välstånd. 

Alla tjenare på hotelet voro fria och hade sjelf- 
va hyrt ut sig för året, men aldrig har jag sett 
obehagligare eller sämre T svarla.» Deras utseende 
hade ej detta glada, sorgfria och propra utseende, 
som slafven. Bekymret »hvad skall jag äta och 
dricka" eller "huru skall det räcka till åt mig och 
de mina" hade liksom tryckt sin stämpel på deras 
anleten. 

Åldrig såg jag på de 5 veckor jag tillbringade 
i Morgenton någon olycklig eller orättvist behandlad 
slaf. Jag såg dem tvärt om, egande mycken frihet 
och sjelfva uträtta sina åligganden, sjungande och 
nästan dansande. Amerikanarens sätt att vara mot 
den hvita qvinnan var här, såsom annorstädes: 
mycket grannlaga, uppmärksamt och aktningsfullt. 



Ashrille. 

Sept. 1852. 
Jag hade mycket önskat att besöka denna stad, 
hvilken jag hade hört omtalas som den vackraste 
af alla bergstraktens städer. Men som jag visste 
att alla hoteler voro öfverfulla af resande från alla 
orter, hade jag, oaktadt mina många rekommenda- 



39 

tionsbref, aldrig haft mod att resa dit, om det ej 
varit i följd af en inbjudning från en af mina ele- 
vers slägtingar (en gift hygglig lagman Mr W., "som 
på sin hustrus vägnar obligerade mig att resa dit, 
och till en början taga in i deras hus.^ Hans öf- 
vertalningssätt var på en gång så hjertligt och an- 
språkslöst, att jag utan tvekan beslöt antaga till- 
budet. 

Mycket gladde jag mig deråt^ då jag under 
redan dit på alla sidor omgafs af de mest tjusande 
natur-scener. Skada blott, att jag reste med främ- 
mande menniskor, till hvilka jag ej kunde meddela 
min förtjusning, ty det var nästan för mycket, att 
ensam och tystlåtet bära. Åldrig hade jag gjort 
mig begrepp om något så storartat vackert. Jag 
såg då för första gången "the black mourtain,^ det 
högsta berg i Förenta Staterna, undantagandes ett i 
Mississippi. Jag öfverfor äfven the hlue Ridge i 
sällskap med några för mig presenterade herrar 
och damer. 

Mrs W. emottog mig med den största artighet 
och vänskap, aldeles som hade vi varit gamla be- 
kanta. Hon var ett högvext fruntimmer med nå- 
got stela, kalla drag, men hennes röst och minsta 
rörelse hade en böjlighet och ett behag, som intog 
till hennes fördel. Jag visste att Mrs W var både 
rik och ansedd, men icke desto mindre öfverraska- 
des jag af elegancen i deras hem och byggnadens 
förtjusande läge, midt i en stor och välskött park, 
som här och der var förskönad med täcka blomster- 
anläggningar och törnrosträd. Jag kände mig väl 
till mods, men som min afsigt var att äfven i Ash- 
ville kunna få ihop en så kallad ^Class" ville jag 



40 

ej längre begagna mig af Mrs W:s stora gäst- 
frihet. 

Elever strömmade till mig i ordets hela bemär- 
kelse och efter två dagar hade Mrs W. anordnat ett 
stort vackert rum åt mig på ett snyggt, ehuru ej 
af de bästa hotel, emedan dessa voro uppfyllda med 
resande från Charleston och andra södra Carolinas 
trakter, för att i ett svalare luftstreck tillbringa de 
hetaste sommarmånaderna. 

Grannskapet af the French broad River och 
the warm spring (den varma källan) gjorde Ashville 
än mera besökt än de kringliggande städerna. 

Jag fann denna stad, ju längre jag vistades 
der, allt mer och mer behaglig. Med undantag af 
en enda gata med hopbyggda hus, bildades staden 
liksom af en mänsrd de aldra täckaste landtgårdar. 
Den har omkring 2,000 innevånare, men sommarti- 
den ett ännu större antal resande, än Morgenton. 
Hotelerna voro som sagt, öfverfulla och halfva år 
förut voro rummen uthyrda till ett orimligt högt pris. 
Lycklig skattade jag mig derför, som så genast fick 
mig ett rum, som kunde rymma mina många ele- 
ver med sina bågar, ritbord och blomstermateria- 
lier etc. 

Från 8 på morgonen till kl. 7 på qvällen var 
jag i en ständig verksamhet och det i sex veckors 
tid, under 36 graders värme (efter svensk termome- 
ter) ty mina elever voro så många, att jag måste 
indela dem i trenne "classer» om dagen. Jag kän- 
de likväl ingen trötthet. Då aftonen kom kunde 
jag t. o. m. antaga bjudning till någon af mina 
unga fru-elever för att äta glace, smultron eller ca- 
kes. De kommo alltid sjelfva, med sina män eller 



41 

bröder för att hemta mig. De förenade med vanlig 
artighet det finaste sätt att vara och jag tror det 
var den fina konversationen, som afhandlade värde- 
rika ämnen eller ock med sprittande humor lik god- 
sinnade väsenden, skämtande med hvarandra om 
deras små fel och dårskaper, som gjorde dessa ar- 
betstimmar så behagliga för både mig och mina 
elever. Jag prisade allt mer och mer mitt beslut, 
att på detta sätt resa och lära känna amerikanar- 
nes seder och menniskor, ty jag fick veta mera un- 
der dessa arbetssammankomster än om jag hade 
varit aldrig så rik och haft råd att resa från stad 
till stad och i sysslolös ensamhet gjort mina obser- 
vationer. 

Hvilken vänlighet för främlingar från 35 islandet» 
uttalade sig ej hos hela denna nation. Fruntimren 
öfverraskade mig med ständiga sändningar af fruk- 
ter, färska sylter och cakes. Herrarne, som hörde 
till mina elevers familjer, med ständigt friska blom- 
sterbouquetter etc. 

Som huset der jag bodde hade utsigt åt den 
gatan, som ledde till ett af de större hötelerna hade 
jag tillfälle att alla aftnar vid solnedgången se 
huru hela den eleganta verlden promenerade, åkte 
eller red till the French broad River för att hemta 
luft och motion efter dagens qvalm eller lättja. De 
grannaste toiletter (luftiga och fina) såg man då och 
alla damer barhufvade, de unga med lefvande blom- 
mor på hufvudet och de äldre med hårklädslar eller 
en sorts lätta turbaner. 

Så väl herrar som damer hvitklädda (de först- 
nämnde med rockar af fint hvitt linne). Allt såg gladt, 
lyckligt och inbjudande ut såsom en 1 Maj hos oss. 



42 

Söndagen var allt tyst och stilla såsom i en graf- 
Inga promenader annat än Negrer med sina damer; 
intet skratt i hemmet, ingen liflighet i conversation, 
inga musikaliska toner; intet barnstoj, allt var iklädt 
en imponerande söndagsskrud, ända ifrån den inre 
sinnesstämningen till den yttre varelsen. 

Första året jag var i Amerika föreföll detta 
mig icke allenast mycket tråkigt, utan äfven bra 
pedandiskt, men sedan lärde jag mig inse, att just 
denna af Gud sjelf påbjudna h vilodags rätta använ- 
dande i stillhet och allvar, bibringade och lade grun- 
den till denna friska glädje, och detta lätta sinne, 
som sedan under veckans lopp uttalade sig i allt, 
och hos alla. Aldrig har jag sett menniskor med 
varmare tro^ Migare förtröstan och mera lef vande 
hopp än i Amerika. Det var något mycket hugne- 
likt och stärkande för ens egen tro och religiosité, 
att se : det just detta land som mer än något annat 
hade religionen till grundpelare för allt sitt görande 
och låtande och så mycket som möjligt, sökte att 
efterlefva nya Testamentets stadgar och påbud, var 
mer än något annat land, blomstrande och lyck- 
ligt, så väl i det allmänna, som enskilda lifvet. Ge- 
nom Förenta Staternas befolkning och efterdöme 
lärde jag mig snart inse att: endast arbetsdagarnes 
tillbringande under pligtens och dygdens utöfvande 
(vare sig i hemmet eller sällskapslifvet) och sönda- 
gens helgande i Gudsfruktan, sjelfuppoffring och 
christliga kärleks verk kunna alstra en varaktig, kri- 
stallklar glädje! 

I Ash ville hade jag äfven tillfälle att öfvervara 
den svarta befolkningens gudstjenst. Den var i san- 
ning högtidlig. Presten, en hvit man, lönad af the 
Methodiste gjorde sig all möjlig möda för att fram- 



43 

ställa ämnet: (Christus har utgjutet sitt blod för 
alla) både lättfattligt och värdigt 

Jag såg då äfven vid samma tillfälle fyra Negrer 
döpas, och äfven der såg jag ej annat än det mest 
patriarkaliska förhållande emellan tjenarena och hus- 
bondfolket. 

Åfven i Ashyilie visade sig de hvita herrarna 
vara rigtiga Gentlemän genom sin grannlaga akt- 
ning för qvinnan. Dock får jag tillstå, att aldrig 
kände jag mig så nöjd och smickrad deraf, som då 
en rätt värderad svensk skänker mig sin aktning 
och vänskap, ty då vet jag, att det ej utgår från 
princip för att jag är qvinna, utan för mitt eget 
ringa värde! Dock, lefve den amerikanska princi- 
pen, den förfinar sederna och bildar hjertat mora- 
liskt. *) Innan jag lemnar beskrifningen på denna 
lilla förtjusande stad vill jag nedskrifva några ame- 
rikanska ordspråk, som jag der lärde mig. 

"En otacksam gäst är lik den nedre käken, som 
då kroppen dör på morgonen, faller ifrån den öfra 
under natten.^ 

"En man är fullkomligt lugn i närheten af sina 
förtalare och kan med stolta steg gå midt ibland 
sina fiender om han vet att ingen af dem har en 
ko i sitt hus eller en dollar i fickan." 

^Den som njuter af sin väns öfverflöd, men 
ej rör sin hand för att hjelpa honom i hans arbete, 
är en egoist; ty den som äter af honungen bör äf- 
ven smaka på gallan. v 

Ä Ett vilddjur i stället för ett svin skulle förstöra 
hela staden, en slaf gjord till Kung skulle ej skona 
någon menniska." 



*) Författarinnans åsigt härom torde kunna bestridas. 



44 

»En handelsman tillstår aldrig att hans handel 
går bra, endast att den går något bättre. 55 

55 Allting har sitt pris, men hvem kan sätta pris 
på blod.» 

RatherfortoD* 

Okt. 1852. 

Var en gammal nästan förfallen stad, till h vil- 
ken jag endast for för att se den så mycket omta- 
lade och lör sin skönhet så vidt berömda vägen, 
och i sanning, förtjenade den äfven sitt rykte. Jag 
skulle hafva svårt att med pennan beskrifva hela 
dess imponerande skönhet! Hvem skulle ej känt sig 
rörd och betagen vid åsynen af dessa herrliga taflor, 
som i ständigt vexlande former framställde sig för 
våra ögon? Vi foro igenom flera a bergsgap" som 
tycktes hafva bildat sig af artighet för floden, ty 
hvarhelst ögat sig vände såg man endast himmelen 
och de höga trädbeklädda, gudomligt vackra, i olika 
dagrar skiftande bergen. Det var i sanning storar- 
tadt. Morgonsolen förgyllde bergspetsarna och un- 
der dem foro än digra, mörka moln, än skyar skif- 
tande och fina lik en yr framdansande rök. 

Vid foten af dessa till färg och skepnad stän- 
digt omvexlande berg har man den mest förtjusande 
flod på en väg af 20 mil, sidorna äro garnerade 
med en oändeligt rik och vacker buskvext, som 
vårtiden bär en sort på en ghng granna och rigtigt 
sköna, ljusröda blommor, som vexa i stora klasar. 
(»Calmia.») 

Jag uppehöll mig endast en vecka i Rather- 
forton; en mängd resande från Charleston hade äfven 
här samlat sig, för att under de der så ohelsosam- 
ma sommarmånaderna dricka af dess helsokälla. 
Jag hade emellertid några rätt angenäma dagar och 



45 

gjorde flera intressanta bekantskaper, ibland hvilka 
jag först räknar Mr och Mrs St., plantage-egare 
från Charleston, som hade den artigheten att bjuda 
mig till sig för att få lära känna det finare sällskaps- 
lifvet i Charleston och se Södra Carolinas planta- 
ger. Bekantskapen med Doktor E. var i sanning 
ej heller att förakta. Vi hade dagligen små upp- 
friskande tvister* Han ville framställa Förenta Sta- 
terna såsom det bästa land i verlden och jag dår- 
aktigt nog Sverige. Han talte för republik. — Jag 
för konungarike. Han för slafveriet. — Jag emot. 
Han för religionsfrihet, äfven der jag emot. Jag 
hade ett begär att motsäga honom i nästan allt. Det 
enda hvaruti vi öfverensstämde var angående homöo- 
pathien, hvars varma anhängare och utöfvare han var. 

Amerikanarne voro i allmänhet varmt tillgifna 
homöopathien, ehuru visserligen äfven der allopa- 
therna viJle medelst pennan såsom vapen, söka till- 
välla sig fältet, dock fåfängt. Homöopatherne gin- 
go tysta och stilla sin väg framåt och vunno seger 
efter seger! 

En dag då Doktor E. åt mig hade fångat den 
grannaste fjäril jag någonsin sett. gaf han mig äf- 
ven följande beskrifning öfver: huru och hvarföre 
de blifvit skapade. "För länge sedan då Jupiters 
och Junos bröllop firades, voro icke allenast alla 
Gudarne inbjudna till fästen, utan äfven många an- 
dra ädlingar. Ibland de öfriga kom Chrysalus, en 
prins från Persien, rik i gyllene oeh lysande kläder, 
med en stolt uppvaktning och ett majestätiskt ut- 
seende, men för öfrigt en Åsna. Då Gudarna sågo 
honom komma med sådan pomp och ståt, reste sig 
alla, för att gifva honom plats; men, då Jupiter såg* 
att han var endast en obetydlig, inbilsk och lat va- 



46 

relse, förvandlade han honom tillika med hela hans 
följe till Fjärilar — också fortfara de ännu flygande 
omkring i brokiga rockar och äro kallade Chrysalier 
af visa menniskor, hvilket vill säga förgyllda till 
ytm% } men utan allt inre värde." 

Från "Ratherforton for jag visserligen genom 
några städer, men af så ringa betydenhet och så, 
skyndsamt, att derom vore intet att förtälja. 

Hemmet. 

Dec. 1852. 
Äter ett nytt ställe, som hade fått detta namn 
emedan ordet hem alltid följde med den plats, som 
beboddes af Ryttmästar H. och hans familj. Han 
hade nu flyttat, men, denna gång till sitt eget, det 
vill säga, han hade köpt en egendom i kompani 
med sin son, på de vilkor, att det årligen skulle 
afbetalas en sjettedel på totalsumman och om ej be- 
talningen skedde på dagen kunde den fordna ega- 
ren låta egendomen gå på auktion o. s. v. Emel- 
lertid tycktes nu det vara godt, gladt och förhopp- 
ningsfullt i hemmet. Bra vackert var det äfven, 
ehuru ej just i amerikansk eller söderländsk styl, 
utan i hög okonstlad skönhet, sådan, som man kan 
finna den, äfven i Sverige. När man kom så nära, 
att man fick sjelfva gårdskullen i sigte syntes i fon- 
den tvenne höga, blåa bergspetsar höjande sig, ända 
upp emot skyn. Byggningen var i svensk måttstock 
och ingalunda stor, endast innehållande sex rum 
med tvenne piazzor, hvitmålad och omgifven med 
den aldra vackraste gård af höga, rigtiga kongliga 
trädj stundom bildande sig i rigtiga alléer, stundom 
i andra grupperingar utan rotskott eller buskar, som 
alltid gjorde marken mera fruktansvärd: — Gården 



47 

nästan garnerades på ena sidan af den hvita köks- 
byggnaden och de alla lika negerhusen; på andra 
sidan åter, bildade sig den i en förtjusande slutt- 
ning, från hvilken man hacTe öfversigt öfver sjelfva 
bruket och dess flod och vattenfall. Det hela om- 
slöts af en ram gjord af den stora mästarens hand, 
neml. den tätaste, bördigaste löfskog af samman- 
blandade trädsorter och höga slingervexter, alltsam- 
mans sänkande eller höjande sig öfver kullar eller 
dalar i olika formationer. 

Vi hade alla hört talas om att på egorna skulle 
finnas guldsand och mycken anledning till en guld- 
grufva. Vi grepos alla af en oändelig lust att blif- 
va den lyckliga upptäckarinnan, ej så mycket för 
guldets skuld, i och för sig sjelf, som ej mera af 
varmt intresse att kunna få gifva denna glada un- 
derrättelse åt vår gemensamma vän och landsman, 
familjens husfader, hvilken derigenom skulle återfått 
lugn och fädernesland. Jag ströfvade omkring än 
vid flodens stränder, än kring backar, än ner i da- 
larnas och bland klyftornas djup, dock, allt förgäf- 
ves. En dag, (jag glömmer den aldrig) kom Rytt- 
mästaren H. hem med ett ansigte, på en gång så 
gladt och så högtidligt, att jag ovilkorligt ropade: 
hvad har händt? Döm om vår glädje då han be- 
rättade, att man af en händelse hade upptäckt på 
egorna så stora sträckor af guldsand, att om de 
skulle motsvara deras dåvarande förväntan, så skulle 
han på kort tid kunna betala sina svenska skulder. 
Vi jublade alla! 

Skada, att ej detta hopp realiserades, tj snart 
befanns det, att den guld, som der verkligen fanns, 
var så tunn, kringspridd på några mils omkrets, att 
den skulle kosta mera att hopsamla än den vore värd. 



Det var åter ett af dessa irrbloss, som för den 
stackars H. några stunder lyste för att lemna ett så 
mycket djupare mörker efter sig. 

I början af December hade vi ännu 20 grader 
(svenska) varmt, men endast några dagar derefter 
var det så kallt, att ehuru vi alla suto omkring den 
lifliga spiselbrasan, kunde vi knappast arbeta, eme- 
dan händerna blefvo stela af köld och då vi skilj — 
des för att gå till hvila, önskade man hvarandra 
orolig natt" under tillsägelse, att bädda om sig i 
fållar och filtar, så att man ej skulle »dö af köld.» 
Ingen kan i Sverige föreställa sig denna hvassa, 
genomträngande kyla, som höll oss många timmar 
vakna, genom en inre frosskakning. Troligen bi- 
drog det ombytliga klimatet dertill, ty då man den 
ena veckan under sjelfva vintermånaderna haft en 
rätt bister och kylig väderlek var det den andra 
icke allenast fullkomligt varma dagar, utan nätter 
så qvalmiga och heta, att man kände sig frestad, 
att midt i natten öpna alla fenster. Man såg då 
törnrosen och violen slå ut sina knoppar för att 
efter några dagar åter dö 1 

Redan den 3 Mars stodo persikoträden i full 
blomma, cedern i sin sommargrönska och små blom- 
mor af sällsynt och främmande slägte spirade upp 
ur den ännu gråa och döda jorden. 

Grönsakerna sköto på kalljord i höjden, och 
färska ägg hade vi ätit ett par månader redan. 
-»Fyrfotorna" kunde man säga bodde och vexte i 
skogarna, ty den ena familjemodern efter den an- 
dra framkom derifrån med ett talrikt slägte. De 
närde sig sjelfva med torra castanier och andra 
skalfrukter; men lockades dock till hemmet hvarje 
qväll, genom ett eget besynnerligt läte (som endast 



49 

Negern kan rätt återgifva) då de trakterades med 
mais, deras favoriträtt. 

Luften var så ren, så full af balsamiska dof- 
ter. Jag trifdes bland dessa Svenska vänner med 
sina känsliga hjertan och sina okonstlade karak- 
terer så väl, att jag skulle gerna velat tillbringa 
mitt lif der, om ej fädernesland, slägtingar och 
vänner »dragit med underlig magt min håg.» Af 
alla de kära Svenska bref som väntade mig i »hem- 
met,» var det dock, ej ett enda, som ej andades af 
motvilja för de Södra Förenta Staterna i följd af 
Mas Stowe bok: »Onkel Torns stuga." Det låg vis- 
serligen en älsklig känsla till grund för detta, nem- 
ligen menniskokärleken, men icke desto mindre fin- 
ner jag mig föranlåten att säga: de dömde, som 
-"den blinde om färgen.» 

Jag försvarar visserligen ej sjelfva slafverisy- 
stemet, vare det långt ifrån mig! men, då slafvarna 
nu genom den Nord-amerikanska befolkningens för- 
fäder blifvit införda, så böra vi ej derföre anklaga 
det nuvarande slägtet, som redan för 35 år sedan 
förbjöd all vidare införsel. Med detta för ögonen 
och, den verkliga kännedomen huru menskligt och 
väl slafvarna behandlades i Förenta Staterna, kan 
jag ej annat än uttala mina åsigter i saken, ja, med 
fara, att anses oqvinlig och känslolös inför en lä- 
sande allmänhet! 

Jag tycker i sanning, att det medlidande, som i 
Sverige uttalar sig för slafvarna i Förenta Staterna 
är vändt till orätt håll. Låtom oss i vårt eget land 
kasta ögonen omkring oss och se eländet i de tu- 
sende föremål, som vandra omkring i andeligt slaf- 
veri; som genom passionernas öfvervälde blifvit för- 
soffade eller genom den materiela nöden bundna 



50 

med fjettrar, hårdare än dem menniskorna i Ame- 
rika pålagt sina slafvar. Kasten en blick in i stora 
barnhusets mysterier och se, om ej mina ord be- 
sannas? Och \ärre än detta är kanske den stora 
mängd af sysslolösa män och qvinnor, som ej hafva 
lärt sig att vara herrar öfver sin frihet, utan i följd 
af utsväfningar och laster fallit under kreaturen, 
då deremot den Nord-amerikanska slafven ofta roar 
sig i inre andelig frihet! 

Märken väl, jag talar icke om Södra, utan en- 
dast om Norra Amerikas slafvar. Jag tyckte mig 
der just fått hvila för min själ: inga tjufvar, inga 
tiggare! och ej dessa af lidande och fylleri van- 
ställda drag, i stället dessa glada, väifödda och sorg- 
fria svartnarrars, strålande ögon och skinande hvita 
tänder. Jag tror på glädjen, som på det »enda 
sanna" och tror i föld deraf att ett folk, som har 
en så rik prägel deraf måste varit lyckligt! Om äfven 
en och annan individ lidit och förtjenat att vara 
ämnet för en roman. 

Jag känner mycket väl huru det ordet att sälja 
menniskor griper hjertat med fasa och är nog att 
sätta sinnet i harnesk emot den, som gynnar och 
uppmuntrar sådant! Månne dock det ej är vida 
rysligare i många af de Europeiska förhållandena? 
Detta själens säljande (om jag så får uttrycka mig) 
som lefver midt i skötet af civiliserade och så kallade 
goda menniskor. Min tanke vill ej stanna, min 
penna ej nedskrifva det förfärliga af allt detta. Det 
finnes otaliga kräftsår, som Europa först har att 
bota innan det blandar sig i dessa uppvexande sta- 
ters förhållanden. Det är emellertid allmänt kändt, 
att just emigranterna och de från norra staterna 



51 

inflyttade, äro de obilligaste för att ej säga, de hår- 
daste mot sina slafvar! 

Den infödda amerikanaren åter vårdar slafven 
icke allenast som sin dyrbaraste egendom, utan gif- 
ver dem äfven undervisning i sin egen religion, upp- 
tager dem i sin egen kyrkas sköte *). Jag såg sjelf 
då jag första gången tog nattvarden i Amerika 
trenne slafver döpas (före den heliga ceremonien) 
och väl 30 sådana anammade nattvarden vid samma 
tillfälle. 

Hvem vet således om ej försynen begagnat sig 
af låga menniskors vinningslystnad för att draga 
negern från sitt råa hemland (der Kristendomen är 
okänd, emedan som vi veta missionären har der föga 
eller ingen framgång) och sätta honom ibland ci- 
viliserade menniskor; för att kanske efter 200-årig 
träldom blifva en fri och stolt nation, som förvånar 
verlden med sina fordna herrars kunskaper och idog- 
het, utan att ega deras laster och fel! Skulle Gud 
hafva öfvergifvit ett helt folk? Nej, det ligger helt 
visst mening i detta tillåtande af det onda. Och 
liksom individen, hvilken arbetat sig upp till ande- 
lig frihet och jordisk sjelfständighet, blifver både in- 
för Gud och menniskor behaglig, så äfven natio- 
nen? Afrikanarnes tid är ännu ej inne! **) 



*) Negerkyrkogården skiljer då blott efter döden herren och 
tjenaren åt, som grinande ironi! Utg. anm. 

**) Tiden är inne både för nationerna och individerna att för- 
skaffa sig både andlig och materiel frihet så snart öfvertygel- 
sen om nyttan och nödvändigheten deraf vaknat till medvetande. 
Dagen är inne med morgongryningen, ehuru dagens uppgift och 
dess arbeten icke dermed på en gång äro vunna. 

Utg. anm. 



52 

Af alla de engelska bref jag såg eller dem jag 
sjelf emottog, var det intet, som ej innehöll hels- 
ningar från eller till de svarta. Alla gamla negrer 
kallas af barnen onkel och tant. Ingen svart får 
arbeta utan extra afgift mer än 12 timmar och ända 
till döddagen skall han hafva vissa marker fläsk, 
mjöl, potatis etc. för hvarje vecka, samt husrum, ved- 
brand och kläder. 

Ofta ser man omkring de små negerhusen en 
ko, en täppa och höns förutan all ända. 

Hyr man en slaf, så är det nästan löjligt, så 
noga är egaren, att han ej skall fara illa, aldrig 
får den arbeta i en grufva, aldrig blifva våt om föt- 
terna m. m. d. och hafva de stigit till heder och 
värdighet af hustjenare, så blifva de nästan efter 
mina svenska begrepp bortskämda. De komma och 
värma sig vid förmakselden, blanda sina tankar i 
familjens samtal, peta på allt och storskratta vid allt 
som förefaller dem löjligt. Hvem skulle tåla sådant 
af en Svensk tjenarinna eller fri neger? 

Om frun i huset delar med sina vänner eller 
barn, en *>cake," frukt eller dylikt och en eller flera 
svarta befinna sig i rummet, delar hon äfven med 
dem och för det mesta syr hon sjelf deras kläder. 

Visserligen var det hemskt och rysligt då för- 
hållanden tvingade man och hustru att åtskiljas (de 
små barnen följde alltid med modern), dock hände 
detta mycket sällan, ty alla sökte så vidt de för- 
mådde, att sammanhålla familjerna och i motsatt 
förhållande träffades alltid egaren af de omkring- 
boendes ogillande och tadel. 

Det är så orättvist, att tro grymheter om ett 
folk, som har visat så mycken mensklighel^ så myc- 
ket hjerta i sina lagar och en så varm religiositet! 



53 

De personer, som ej för eget bebof köpa slaf- 
ven utan endast för att åter sälja och förtjena på dem, 
äro i Förenta Staterna lika föraktade som af mig och 
hvarje svensk, men — de förtjena pengar på sina varor, 
ty afnämare saknas aldrig. De afskys i sällskapslif- 
vet såsom en Paria och utgöra liksom ett eget slägte. 
Men hvar finnes det land der ej synden och det last- 
fulla hjertat har fritt spelrum om det vill öfverlemna 
sig deråt? Har jag ej sjelf i Sverige sett huru egen- 
domsherrarna brukade taga bort fönster och dörrar 
i de usla kojor, som under den kallaste vintern hy- 
ste några uppsagda stackars statkarlar med hustru 
och barn, som ej varit i stånd att få sig några tjen- 
ster, emedan de hade för stora familjer. Har jag 
ej vidare med egna ögon sett huru en annan blef 
öfverhopad med stryk för att han stal en kälke med 
bränsle för att värma sin sjuka hustru och två da- 
gars gamla barns rum. 

Dessutom om vi ej ville tro på amerikanarens 
hjerta, så måste vi väl ändå tro, att han ser på 
sin egen nytta. 

Hvem skulle ej vara aktsam om en egendom, 
som kostade ett å två tusen dollar? Och hvem vet 
under socker-, bomull- och risskörden om det ej är 
bättre för negern att vara slaf än fri. Ty som tre 
fjerdedelar af befolkningen i de södra staterna äro 
negrer, så vore de ju i alla fall tvungna för sitt 
uppehälle att sysselsätta sig med dessa arbeten. 

Få skulle kanske vara nog hederliga att skona 
en hyrd neger så mycket, som sin egen. Aldra- 
helst, som det under dylika förhållanden skulle blifva 
öfverflöd på arbetare af alla slag. Det vore ej då 
som nu, en lyx att hafva många lata negrer, som drifva 
(såsom ett bevis på rikedom) omkring hus och hem. 



54 

Jag såg många slafvar från de vestra Staterna 
(der de hetaste och största plantagerna funnos) och 
alla hade ett gladt och frimodigt utseende. Huru 
skulle ett "förtryckt folk" kunna hafva denna lätt- 
het till skratt och gyckel? *) 

Jag har aldrig varit i annat än de Förenta Sta- 
ternas slafstater, och kan således endast tala om dessas 
slafvar; om förhållandena äro annorlunda i Södra Ame- 
rika och förtjeria hela vårt behjertande känner jag ej. 

Men det är det ordet slafvar (hvarhelst de fin- 
nas) och att sälja menniskor, som griper. Jag för- 
står det så väl och jag skulle ej varit qvinna, ej 
menniska om äfven ej mitt öra och hjerta sårats af 
dessa ljud. Det är dock ej efter mina åsigter ti- 
dens största fråga: huru man skall kunna afhjelpa 
detta? Nej, vid Gud, nej! Det andeliga slafveriet, 
se der, hvad hvarje kristen i sin mon bör sträfva 
att afskaifa. Men huru? det tillhör ej min svaga 
penna att utveckla detta storartade tankefoster. Men 
faren till Förenta Staterna, se och lär. Inga parti- 
strider, för hvilka strömmar af menniskoblod måste 
rinna. Inga digra embetsmän uppslukande de yn- 
gres inkomster. Inga prelater, som med höga mös- 
sor äga större inkomster än sjelfva presidenten i de 
Förenta Staterna och hvilka i följd deraf beröfva det 
yngre presterskapet en anständig bergning. Der var 
allt af mätt efter hvars och ens egen arbetsflit och 
derföre hade och alla tillfälle, att i guna åren gifta 
sig och på enkelt men godt vis försörja sin familj; 



*) Despotismen och slafveriet är tanklöshetens amma och ur 
dessa suger den näring ej blott för sin djuriska tillvaro, utan 
äfven för de medel af hvilka hon begagnar sig för att ersätta 
förlusten af den största förmon menniskan eger — friheten. 



55 

hvilket otvifvelaktigt är första steget till ett lands 
forädling och förkofran. 

Det skär mig i hjertat då jag ser våra så kallade 
yngre embetsmän, som hafva grånat i tjensten utan 
att kunna förvärfvat så stor inkomst, att de ens 
vågat försöket att dermed försörja hustru och barn. 
Hvem kan undra om de tvärt emot naturens me- 
ning söka efter en hustru, som genom sin förmö- 
genh et kan föda dem eller biifva (mot sina förmän) 
krypande och inställsamma för att vinna en snarare 
befordran? Huru ofta äro ej de menskliga felen al- 
ster af de förhållanden i h vilka vi blifvit insnärjde? 

Ett stort nationalfel hafva vi dock alla: detta 
sträfvande efter lyckans »ken i stället för dess kärna. 
Detta rastlösa sträfvande efter sinnenas förströelse. 
Detta ideliga kalasande. Detta begär att förstöra 
penningar, denna lyx, denna fåfänga i ett fattigt 
land. Vi måste väl alla äfven vara litet dumma. 
som ej genom dagliga exempel se, att då pennin- 
gen är gången är äfven de så kallade vännerna och 
hvad värre är, oberoende och sjelfständigheten borta. 
Då äro vi sjelf sålda sia f var. 

Men hvart har jag väl flugit ut? 

Jag rodnar nästan öfver mina långa tal och 
egna bestämda idéer och beder: förlåten mig I 
svenske män. 



Columbia. 

Dec. 1854. 

Jag kom dit i slutet af December och hade en 

glad jul i kretsen af de svenska vänner jag äfven 

der var nog lycklig att ega. Emelie H— s efter- 

lefvande små älskliga barn hade med barndomens 



56 

vanliga lätta sinne redan glömt sin dyra (för alla 
hennes vänner) oförgätliga moder. Glädjen stod högt 
i tak vid åsynen af den ståtliga julgranen; äfven 
jag blef ej glömd med julklappar, och allt var der 
vänligt och godt. 

I Columbia var aldrig så kallt, som der jag för 
vintertiden varit under mina resor i Amerika. Det 
var mera i södern, ehuru det var lika ombytligt, så 
varade dock kölden ej mera än några dagar för 
hvarje gång och då man den ena dagen hade köld 
så att man kröp till spiselden med stela fingrar och 
blåa näsor, så hade man deremot andra dagen alla 
fönster och dörrar öppna. Och om man var ful 
under kölden, så var man så mycket vackrare un- 
der dessa varma, klara och ljufva solskensdagar, då 
luften kändes så ren, så smekande, att den genom- 
trängde och renade själen, som ett andeligt bad. 

Juldagen åto vi färsk spenat vext på kalljord 
och drucko eftermiddagskaffet i trädgården. Annan- 
dagen åter kröpo vi alla kring spiselden, hvilken 
bestod af fikon- och persikoved. 

En methodisrprest, till hvliken jag hade rekom- 
mendationsbrev besökte mig under första veckan, 
och hade den uppmärksamheten att sjelf föra mig 
i sin vagn kring staden, för att icke allenast visa 
mig dess vackra läge, utan ock dess ståtligaste bygg- 
nader och mest hänförande orangerier och trädgår- 
dar. Vi besökte äiven » Columbia- Asylum" för svag- 
sinta: en vacker ståtlig byggnad och i det inre in- 
rättad med den största ordning och förstånd. Gan- 
ska många olyckliga voro der intagna, ehuru jag 
såg ganska få. En tysk-luthersk prest var boende 
der såsom deras predikant. Hans enkla hjertliga 



57 

sätt att vara intog mig till hans fördel och vår be- 
kantskap var snart gjord. 

Som jag naturligtvis ansåg mig höra till hans 
kyrka och församling, så blef han äfven min råd- 
gifvare och vän. Han var en gammal man, be- 
pröfvad af många olyckor, men med ett sinne så 
allvarligt i tron, att den inre friden sken uti den 
klara rena blicken och gaf ett behagligt intryck åt 
betraktaren af hans anlete. 

Jag hade under hela min resa i Förenta Sta- 
terna den stora lyckan att träffa på endast goda 
menniskor* Intriger, falskhet och försåt voro för 
mig såsom sagor ur ^Tusen och en Natt.» I Co- 
lumbia funnos 8 kyrkor för olika trosbekännelser. 
Alla rymliga och många ganska vackra, samt under 
gudstjensten öfverfulla med menniskor. Jag tyckte 
alltid mest om the Episcopal eller Engelska hög- 
kyrkan. Den är i sina former och trosbekännelser 
så lik vår egen, att jag fann mig nästan mera hem- 
ma i den än i den Tysk-Lutherska, ehuru jag i an- 
seende till namnet fann mig föranlåten att oftare 
besöka denna sednare. 

I alla dessa kyrkor var det endast unga frun- 
timmer af de bästa och aktningsvärdaste familjer, 
som togo upp psalmen och spelte på orgeln. När 
man besinnar amerikanernas aktning, ja nästan vörd- 
nad för qvinnan, så var det väl uttänkt att låta 
henne styra kyrkomusiken och gifva liksom impul- 
sen åt det hela. Nästan alla prester hade i För- 
enta Staterna ovanligt goda utförsgåfvor och med 
få undantag extemporerade alla. Denna lätthet att 
uttrycka sig är mycket vanlig hos den bildade ame- 
rikanaren och ej under då de i hvarje skola emot- 
taga ämnen att tala öfver, såsom våra ynglingar 



58 

att skrifva öfver. Det var i och för sig sjelf en 
njutning att höra denna flödande vältalighet. De 
förstå att måla de bilder de önskade framställa med 
så lefvande och glödande färger, att de helt tydli- 
gen framträdde för åhörarens andeliga syn och ovil- 
korligt trängde till dess hjerta och själ. 

Det är en herrlig gåfva att så kunna framställa 
Guds ord. Och det var för* mig så mycket mera 
förvånande, som jag ihågkom huru i Sverige våra 
prester ständigt nyttjade skr tfn a tal, t. o. m. till 
de Nattvardsbarn, som de sjelfva i månader hade 
undervisat och beredt. Mig tyckes att om ej en 
lärare vid ett dylikt tillfälle kan tolka hjertats käns- 
lor utan att på förhand hafva ett öfvertänkt tal till- 
hands måste det vara bra litet sanning och djup i 
uppfattningen af hans kall såsom religionens lärare, 

Sällskapslifvet i Columbia var mycket godt, 
umgängestonen den behagligaste, men elegansen i 
klädseln ytterlig. Den lätthet, att under den heta 
tiden få glace i Columbia (äfvensom i alla andra 
städer) var i mitt tycke förtjusande. En half tim- 
ma före solens nedgång, då man såsom brukligt 
var i de södra staterna, gjorde sin för dagen finaste 
toilett, tog man en vän under armen och promene- 
rade till en af de små trefliga, men äfven eleganta 
glace-butikerna för damer, som funnos här och hvar 
i Columbia. Man tog plats i en inre salong, ring- 
de på en liten silfverklocka och begärde en glace, 
vatten med is uti och några sockerbröd för hvarje 
person, kostande endast 10 cent. Detta lilla ^ruin- 
mel» var uppfriskande för både kropp och själ, ty 
merändels råkade man på dessa små utflygter en 
mängd bekanta och glada ansigten. Detta glädtiga 
hvimmel af åkande, gående eller ridande efter da- 



59 

gens heta qvalm, var en verkligen behaglig syn och 
kom hjertat att fröjda sig öfver lifvefc 

Nord-amerikanaren hade så mycket af dessa 
glada Miga möten utom hus eller rättare under bar 
himmel, som kostade inlet^ men som stämde själen 
till poesi och lekande hänförelse. 

I Columbia fanns äfven Amerikas näktergal, 
miss Elisa Brenner, hvars ljufva röst förstod att 
tjusa och hänföra äfven dem, som hade hört och 
beundrat Jenny Lind. 

Columbia var af alla amerikanska städer, jag 
såg, den jag helst skulle velat iefva uti. Jag ön- 
skar, att jag rätt åskådligt skulle kunna beskrifva 
den! Öfver allt täcka hus, byggda såsom våra 
största och vackraste sommarboningar på Djurgår- 
den med långa, höga piazzor till hälften undangöm- 
da med de herrligaste blommande och slingrande 
törnrosor. Hvarje hus var omgifvet med sin pryd- 
liga välskötta trädgård och sitt större eller mindre 
orangeri, allt synligt till gatorna, som voro breda 
som hälften af Gustaf Adolfs torg med sina höga 
majestätiska träd (i tvenne rader), sina magnifika 
bodar med rika lager af allt hvad man kan önska 
sig; frukter af alla möjliga slag, »nyss inkomna från 
Cuba!» Kyrkor för alla trosbekännelser. Ett dussin 
eleganta hoteller; gasupplysning i minsta vrå. och 
bäst af allt, en bildad och lin sällskapskrets. Se 
der i korthet en snörrät beskrifning öfver Södra Ca- 
rolinas förtjusande hufvudstad! 

Columbia hade äfven sin vidt berömda Kadett- 
skola och sitt Universitet med så sjelfsvåldiga stu- 
denter som trots annorstädes i verlden. Bé^ck ut- 
sträckte sig aldrig detta sjelfsvåld till det »svagare 
könet." Södra Carolina utmärkte sig mer än nå- 



60 

gon annan stad i Förenta Staterna (hvilket vill säga 
mycket) för sin verkligt stora ridderlighet för qvin- 
nan. Stackare den främling, som med gyckel eller 
några lättsinnigt utkastade ord förtalade en gvinna^ 
han kunde vara säker att genast blifva utmanad 
eller tvungen att återtaga sina ord eller ock bevisa 
livad han sagt. 

Qvinnan var deras gudomlighet. Hennes öra 
fick ej besmittas af något ohöfviskt tal eller lättsin- 
niga uttryck. Att t. o. m. taga sig en sup i en 
hvit qvinnas åsyn, ansågs som en förolämpning mot 
henne. De önskade i qvinnan hafva en förebild af 
dygd och renhet: fläckfri och oskyldig icke allenast 
i sina yttre handlingar, utan äfven i tankens och 
fantasiens inre verld. Att detta skulle bidraga till 
en varm sträfvan efter sannt qvinligt värde och in- 
gifva en brinnande håg att blifva lika det ideal af 
renhet och dygd, som mannen tänker sig, är natur- 
ligt, ja, äfven att mannen skulle söka att handla 
och lefva värdigt en sådan qvinna, så han ej be- 
höfver rodna inför hennes rena öga. Aldrig hörde 
jag en svordom, aldrig ett tvetydigt yttrande under 
min vistelse i Columbia, deremot såg jag otaliga 
gånger huru en qvinnas yttrande var nog för att 
hämma det vildaste utbrott af ondskefull passion. 

I följd af denna männernas stora aktning för 
det svagare könet njuter hon af så mycken frihet, 
att det alstrar hos henne en nästan förtjusande sjelf- 
ständighet. Jag såg unga vackra flickor resa från 
ena ändan af Förenta Staterna till den andra för 
att antingen helsa på några anförvandter eller söka 
kondition, och jag såg, som redan nämndt: rika 
arftagerskor, som öfver vintern lemnade sina landt- 
liga frem för att njuta af stadens nöjen och endast 



61 

i skydd af hotell-egarinnans »Qsat.e» uppträda med 
en finhet och elegans, som dock tycktes vara helt 
och hållet medveten om sin förmåga att beskydda 
sig sjelf. — 

Detta påminte mig ofta om Lings satiriska 
yttrande då han hörde talas om våra svenska ^för- 
kläden," "hvad värde har den dygd, som behöfver 
beskyddas af andra», dock, den store mannen be- 
sinnade ej hvilka reformer som först borde föregå i 
våra unga mäns seder och vanor, innan den sven- 
ska qvinnan kunde skyddlöst lemna sig i deras säll- 
skap. Nu ha några tiotal af år gjort någon skil-< 
nad, man ser nu äfven hos oss fruntimmer i detta 
fall emanciperade, hvilket tycks bevisa, att det nu- 
varande manliga slägtet ej vill låta sitt land stå ef- 
ter i framåtskridande af dygd och goda seder. 

Allt hvad konstverk (af betydenhet) heter sak- 
nades dock helt och hållet i Columbia såväl som i 
de andra städer och stater jag besökte. Alla an- 
språk på sådana får man afstå ifrån, så snart man 
har satt foten på amerikansk jord. I Columbia 
såg jag några svenska Dal-familjer. Det var gläd- 
jande att se, huru mycket deras fina hårarbeten voro 
omtyckta, men deremot bra sorgligt att höra, huru 
långt ifrån lyckliga de sjelfva voro. De sade sig 
sakna (ej utkomst, utan) den Svenska Gudstjensten, 
och somliga hade t. o. m. rigtiga själsqval, på- 
stående sig hafva anfäktelser af djefvulen m. m. d. 
Med en svensk trädgårdsmästare från Småland gick 
det så långt, att han afhände sig sjelf lifvet, — 
Det är ej så lätt som man kanhända här förestäl- 
ler sig för de svenska emigranterna i Amerika. Jag 
såg, under de sex åren jag vistades der, flera tåre- 
strömmar än under hela mitt föregående lif. Obe- 



62 

kantskap med språket, klimatet, gudstjensten oeh 
födan, allt alstrar en retlighet, känslighet och ett 
obehag som är svårt att öfvervinna och som söker 
sig luft i tårar, tårar, tårar! Jag har sett unga 
och friska män och dito qvinnor gråta utan rim och 
reson, utan att sjelfva kunna gifva en antaglig or- 
sak dertill, hvarken för sig sjelf eller andra» Tro- 
ligen var det i följd af en omedveten hemlängtan. 
Komma då dertill samvetsqvalen och medvetandet 
att ej kunna, ej våga återvända till den kära mo- 
derjorden, så måtte i sanning det inre helvetet vara 
förhanden* 

Oaktadt mitt af naturen så friska mod och 
min goda helsa m. m. hände det äfven mig, att jag 
stundom midt under glädjen och skämtet kunde kän- 
na en så plötslig längtan efter hemland, slägt och 
vänner, att jag bleknade och darrade under det våld 
jag gjorde på mig sjelf för att tillbakahålla mina 
tårar. 

De tio veckor jag tillbragte i Columbia stå för 
öfrigt med glad hågkomst förvarade i min själ. 



Charleston. 

April 1854. 
När jag först satte foten inom Charleston hotel, 
sade jag till mig sjelf: så är jag då nu i denna 
stad, om hvilken jag hört talas så mycket, som är 
känd att vara helt och hållet ett New- York i mi- 
niatur, och i sanning, oaktadt sin litenhet i jemfö- 
relse med nämnde stad, har den helt och hållet en 
större hufvudstads både dygder och fel, både be- 
hagliga lifiighet och obehagliga stoj. Första mor- 
gonen vaknade jag af detta skrikande på gatorna 



63 

som brukas i alla större städer för att bjuda ut mat- 
varor, »Sea crabs", straw berries^ sweet potatos, 
Ice cream» m. m. af ett dussin svarta, med de 
mest skärande och skrikande ljud. Jag hoppade 
upp i sängen undrande hvad som stod på, men då 
jag slutligen förnam ordet Ice cream (Glace), lä- 
skades det i munnen vid bara tanken huru godt 
en sådan skulle smaka, ty ehuru vi endast hade 
medio af Mars var dock värmen der om morgonen 
tryckande het. Jag sträckte ut handen, ringde på 
min klocksträng, och ögonblickligen derefter såg 
jag en täck mulattska stå vid min hufvudgärd med 
icke allenast en magnifik glace utan ä(ven en för- 
tjusande bukett, så frisk, att ännu morgonens dagg 
låg i dess blomkalkar. — Jag nekar ej till, att då 
jag gissade, hvilken som hade sändt mig allt detta 
och äfven förstod huru densamma med otålig oro 
hade förväntat mitt uppvaknande, på det ej glacen 
skulle smälta, eller blommorna förlora sin tjusande 
friskhet, fällde jag några tacksamhetstårar ibland de 
doftande blomstren. 

Man talar om juvelernas tjusande och frestande 
förmåga; jag tror ej på detta! Nej ni olyckliga 
älskare, sänd till edra tankars och drömmars före- 
mål friska doftande blomster, enträget och ofta och 
jag bedyrar att ingen qvinnosjäl kan motstå detta 
kyska, så rent smekande språk! 

Men då man som ja g) res t e allena i ett främ- 
mande land bland menniskor, som ej förstodo hvar- 
ken ens lands seder eller språk, så fick man ej lata 
någon svaghet ens för e n minut röra hjertats ve- 
kare strängar, än mindre låta tjusa sig till löften, 
som skulle bundit en för hela lifvet. 



64 

Den första dagen tillbringade jag med att först 
besöka några bodar, som i rymd och elegans och 
kramvarornas mängd påstodos ej hafva sina likar i 
den gamla verlden. En af de förnämsta upptog ett 
stort tvåvåningshus, bygdt som ett litet palats med 
sina spiraltrappor (belagda med de dyrbaraste mat- 
tor), som ledde från våning till våning. Sjelfva salu- 
rummen försedda med rader af små taburetter af 
rosenträd och minst 50 bodherrar, som stundeligen 
voro sysselsatta hvar och en med sitt gifna göromål. 
Varorna voro i förhållande till sin godhet och det 
amerikanska myntvärdet ingalunda dyra. Jag, som 
då ej hade sett annat än Stockholms och Köpen- 
hamns bodar, stod, som man säger, »förbluffad.» 

Charlestons hoteller voro nästan öfver all be- 
skrifning i gentilesse. Jag skulle knappt blifva trodd, 
om jag i alla dess detaljer skulle beskrifva dem. 
Dessutom äro de så vidt och bredt beprisade, att 
jag har intet att tillägga. Den första middagen 
smakade mig oändligt väl med sin feta kalkonstek, 
utmärkta skinka, färska fiskrätter, sin hummer, sin 
sköldpaddsoppa, sina många sorter "peis", sin glace 
och sina utsökta frukter, men efter några dagar 
tröttnar man dock på detta samma, samma. 

På e* m. tillbjödo mig några för mig presen- 
terade damer att göra en promenad nedåt »Kings 
street* för att se på den eleganta verlden, som vid 
den tiden i sina utsöktaste toiletter brukade prome- 
nera der. (Här som i Columbia och i de större 
städerna brukade fruntimren ej spatsera barhufvade.) 
Detta var ganska roligt, det var en bjert skilnad 
emellan dessa och de öfrlga amerikanska damer jag 
sett. Som dessa voro döttrar af familjer, inflyttade 
från New-York 5 så hade de visserligen mera lif, 



65 

men ock långt ifrån den fina grace, som karakteri- 
serade de öfriga Förenta Staternas »Ladies." 

Der visade sig en flärd, som öfversteg all för- 
väntan. Längre tid tog en af dessa Charleston-da- 
mer till sin promenad-parure än någon Svenska för 
att fara på den utsöktaste soupé. Jag har sett 
otaligt många unga Charleston-damer, som sminkat 
sig med både hvitt och rödt och brukat tjenlig po- 
mada för läppar och ögonbryn, ehuru de utan allt 
detta varit förtjusande vackra. Visserligen var an- 
blicken af detta gatlif bländande, helst som de ut- 
märkt vackra ekipagerna och hästarna förhöjde an- 
blicken af det hela. 

Att sednare på aftonen se denna samling i the- 
ater-salongen var i sanning ej ledsamt! En mängd 
af grannare toiletter och vackrare ansigten hade jag 
aldrig sett. Den Tyska familjen, med hvilken jag 
följde, och som redan några år varit bosatt i Ame- 
rika, gladde sig mycket åt min förtjusning. 

Andra morgonen besökte jag^the märket,» hvil- 
ket var ganska nytt för mig. Fyra långa, luftiga och 
välbyggda hus efter hvarandra, som man alla i filé 
kunde genomgå, med små boutiker på båda sidor, 
med sina lika, alla väl arbetade bord eller diskar 
och sitt höga öppna fönster. Alla dessa fyra bygg- 
nader voro, hvart och ett, så stora som vårtfordna 
slagtarhus, det sista slutade vid sjökanten och var 
i följd deraf, försäljningen för hummer, ostron, kräf- 
tor och fisk af många slag. Prydligast var dock 
frukt- och blomster-försäljningen med sina smakfullt 
uppstaplade högar af Meloner, Åplen, Apelsiner, 
Persikor, Ananas, Drufvor, Bananas, Granatäplen, 
Fikon, Dadlar, Aprikoser, Nötter af alla slag och 

3 



66 

"bär i ymnighet. Lägger man nu till, att inom 
hvar och en af dessa snygga butiker stod en "svart 
murre,» antingen q vinna eller karl, med sitt hvita 
rena förkläde, så blef det hela ganska inbjudande 
och eget. Jag tillbringade der mer än en morgon, 
ty då man stod vid ingången af frukt- och blom- 
sterförsäljningen, så blef man icke allenast tjust 
till både syn och luktsinne, utan kände äfven en 
beundran, gränsande till vördnad för all den ord- 
ning och glädtighet, som rådde inom dessa murar. 
(Jag menar då ej endast inom frukt- och blom- 
ster-försäljningen, utan inom de 1 / 8 :dels Svensk 
mil långa byggnadsraderna, som utgjorde hela Ä the 
märket.) 

Jag besökte derefter en försäljning af Ameri- 
kanskt porslin af en alldeles ny uppfinning, som 
satte Amerikanarna sjelfva i extace. (Alldeles som 
när vi betrakta Amalia Lindegrens själfulla mål- 
ningar.) Det liknade mycket det kinesiska och på- 
stods vara ännu starkare. Inför mina ögon kasta- 
des en kopp i golfvet utan att spricka. 

Många ganska vackra och utsökta byggnader 
och kyrkor hade Charleston. Mest anslog mig en 
byggnad ännu ej fullkomligt slutad, men som troli- 
gen blifver ett mästerstycke i sin art. Den vårrest 
på en upphöjd plats, med en fri plan omkring sig, 
hvarest en intagande trädgård med park var an- 
bragt. Vattenledning, Gasupplysning, Badrum och 
allt hvad som kunde göra den på en gång beqväm, 
helsosam och behaglig var uttänkt och, allt detta? 
gissa! Till en boningsplats åt fader- och moder- 
lösa barn; men märk väl, ej för de infödda (hvilka 
förutsattes alltid hafva något skydd ändå), utan fö- 
reträdesvis åt de emigranters barn, hvars föräldrar 



67 

såsom årligen händer), dö i Södra Carolina i följd 
af Gula febern eller dylikt. 

Detta är ju ett så talande bevis på Nord-Ameri- 
kanarens sanna uppfattning af Christendomens anda? 
Hvar helst jag har framfarit, har jag sett att deras 
Gudsfruktan varit till lifs och ej till döds, att de 
varit Ordets görare och ej blott hör are. Derföre 
böra vi ej frukta, att menniskor, så sannt religiösa, 
skulle glömma sina pligter mot sina, som de sjelfva 
benämna -"Svarta barn.» 

En natt väcktes jag af det hemska ropet »fire, 
fire» (eld, eld), ringning i alla kyrkotorn och ett för- 
färligt lefverne och skriande på gatorna af stora poj- 
kar och karlar, som alla i ett nu voro på benen och 
färdiga att hjelpa sprutor och släckningsanstalter 
fort framåt. Alla dessa voro antecknade vid den 
frivilliga brandsläckningstruppen, ty utom dessa bryr 
sig ingen om att lemna sin säng förr än han får 
veta, att hans eget eller grannens hus brinner. Mot- 
satsen skulle ej heller tjena till mycket, ty inga an- 
dra personer än de som höra till eldsläckningen få 
vara närvarande vid elden, ty om detta förbud öf- 
verträdes, vändes slangen emot folkhopen och den 
öfversprutas med vatten. Troligen genom detta lär 
det varit en god ordning vid alla dylika tillfällen 
och för det mesta en skyndsam släckning. 

Jag blef en dag bjuden att fara uti en öppen 
vagn, med två stora, eldiga hästar, ut åt landet till 
"Magnolia Cemetery» (Charlestons förnämsta begraf- 
ningsplats), vägen dit var ungefärligen 4 Engelska 
mil) från Charleston. Ehuru så tidigt på våren, 
var dock allt i full grönska. De förtjusande gula 
Jasminerna slingrade sig och beklädde, icke allenast 
en mängd gärdesgårdar, utan äfven de högsta träd 



68 g 

från ofvan till nedan med sina välluktande rankor. 
Större, skönare och bördigare ekar hade jag förr 
aldrig sett En annan sorts träd (hvars namn jag 
ej fick veta) förvånade mig äfven genom sin långa 
hvita mossa, som lik festoner och draperier hängde 
från gren till gren. 

Några rätt interessanta Ruiner sedan frihets- 
krigets tid passerade vi äfven, och här och hvar 
stack floden fram. Förvånande granna fåglar, äf- 
ven den älskeliga lilla Colibri flaxade i träd eller 
buskar. Luften var så ren, så mild, mitt sällskap 
godt och behagligt, hvad kunde man önska mera? 
Dock — då jag stod på denna kyrkogård (så om- 
talad, så imponerande, så storartad och så af mig 
efterlängtad att få beskåda), så rann det upp för 
min själs öga vår Solna-kyrkogård och en oändelig 
längtan dit bemäktigade sig min sjäL Då jag hade 
öfvervunnit allt 5 *pjunk,» kände jag ett slutligt in- 
tresse att betrakta alla dessa förtjusande h vilostäder 
för de döda, som i smak och blomstrande vextrik- 
het tycktes öfverträffa hvarandra. 

Som det var nästan endast den rika och ele- 
ganta verlden i Charleston, som här hade inköpt 
jord till sin och sina familjers grafvar, så såg man 
äfven rigtiga konstverk (t o. m, från Europa) af 
marmor blanda sig med blomstren af utsökt skönhet. 

Mest intogs dock mitt öga af det lilla landt- 
liga kapellet med sin dito hydda för presten (hvil- 
ken förrättade all jordfästning), som låg midt ibland 
de tusende välvårdade biomsterbäddarna — eller 
grafvarna. 

Några goda Svenska familjer fanns det äfven 
uti Charleston, och alla tycktes vara belåtna och 
nöjda. 



69 

H varje morgon, medelst en otalig mängd kring- 
åkande vattentunnor, sprutades vatten på alla ga- 
tor och gränder, och väl var det, ty emedan endast 
trottoirerna voro stenlagda, så skulle det annars 
genom den jemna rörelsen blifvit ett förskräckligt 
dammande. 

Charleston hade något oändligt fängslande, ge- 
nom sitt friska rörliga lif. Dess stadigvarande be- 
folkning tror jag ej gick till mera än 40,000, men 
genom sitt fördelaktiga läge, sina jernvägar och 
ångfartyg, som nästan hvarje timma kommo eller 
gingo från olika städer och orter, steg befolkningen 
till en mycket högre nummer. Detta såg man bäst 
vid hotellborden, som ehuru långa och oöfverskåd- 
liga de voro, dock voro fullsatta, och lär det äfven 
hafva varit på mathållningsställena för den tarfligare 
resande klassen på samma vis. 

Charlestons kyrkor och trosbekännelser voro 
oräkneliga, och när jag undantager den lilla staden 
Winnsboro, der jag trodde mig finna en sorts bit- 
terhet de olika religionssekterna emellan, så var det 
förvånande att se, med hvilken tolerans och christ- 
lig kärlek den ena kyrkans medlemmar omfattade 
den andras trosbekännare. 

Ehuru jag är varmt tillgifven min Lutherska 
lära, såsom den i barndomen blef mig meddelad, 
kunde jag dock ej annat än med beundrande rö- 
relse åse, huru denna fria religionsöfning ledde till 
oskrymtad Gudsdyrkan och tro; ty huru tillgifven 
man än är den idé, att endast en sammanhållande 
Religion kan lyckliggöra medlemmarna af en och 
samma nation, så måste man dock medgifva, att 
denna tolerans de skiljda sekterna emellan utgör 
Amerikas storhet. 



70 

De från skiijda länder mer eller mindre olyck- 
liga emigranter, som från början bosatte sig i den 
"nya verlden," hade åtminstone den lyckan att fritt 
få utöfva den Religion, i hvilken de voro uppfödda! 
Då man vidare besinnar, hvilket afskum (om jag 
så får uttrycka mig) från den bättre menskligheten, 
som Europa årligen förer till Förenta Staterna, och 
det ringa antal af brott och excesser, som jemfö- 
relsevis der utöfvas, kan man tydligast se, hvilket 
välde Religionen der eger öfver den råa massan. 

Rätt vackra och rörande Gudstjenster öfvervar 
jag i ofvannämnda stad. Orden i psalmerna voro 
vackra och musiken dertill ganska god. Lutherska 
kyrkans Pastor, Doktor Backman, var en allmänt 
aktad och vördad gammal man, såsom icke blott 
bildad och lärd, utan äfven såsom prest och sann 
Christen. 

Om sommaren, då gula febern rasade, utmärkte 
sig de Katholska Barmhertighets-systrarna genom 
sin uppoffrande omsorg om de sjuka och sin stora 
skicklighet att bereda medikamenter etc. Men äf- 
ven lära de i följd af detta hafva gjort flera prose- 
lyter än som med lugn kunde åses af de öfriga 
trosbekännarne. Man kan i det hela säga, att Åme- 
rikanarne visa stor tolerans mot alla olika trosbe- 
kännelser, undantagandes mot den katholska. 

Kanske det kan roa mina läsarinnor att höra, 
huru en ung Amerikanare, som några år varit i 
Europa (äfven i Sverige), beskref för mig fruntim- 
merna på en bal i Washington densamma vinter 
då han hemkom från Europa, och då han påstod 
sig funnit genom jemförelsen med hvad han sett 
och såg, att de Amerikanska Ladies vida öfverträf- 
fade de Engelska och Fransyska genom sitt »vär- 



71 

diga behag» och smakfulla sätt att kläda sig. Som 
jag genast antecknade hans beskrifning öfver de sex 
förnämsta skönheterna, kan jag återgifva clet här 
ordagrant : 

"Mrs Ch. — Ch. hade en klädning af ljusgrön 
sidensars öfverdragen med ett flor, som hade väfda 
törnrosbuketter af lysande silke och på hufvudet en 
enda stor yppig ros med sina nedfallande knoppar." 

»Mrs S — (senatorns fru) en klädning af kornfär- 
gad silkesbrokad och en hvit plym befransad med 
guld, som föll ned på en hals, så bländande hvit, 
att mången sexton års flicka kunde hafva afundats 
den, Med denna rika och smakfulla toilett förena- 
de hon ett gentilt, okonstladt och fullkomligt »lady- 
likt" sätt att vara»" 

»Mrs D. (hvilkens man stod högt i anseende) 
hade en klädning af purpurrödt silkessammet, gar- 
nerad med kostbara spetsar och ett diadem af ju- 
veler. Mer än allt annat, förtjusade dock hennes 
artiga och förbindliga sätt." 

»MssW. en klädning af rosenrödt siden; hennes 
fina och rika hår sammanhölls af en krans förtjusande 
törnrosknoppar.» 

"Mrs C. (en senatorsfru) hade en rik, ehuru af 
lätt sorg tämd toilette, men var likväl öfver all be- 
skrifning tilldragande genom sin bländande skönhet 
och sin värdiga hållning.» 

»Mrs A., slutligen bar en klädning af hvit silkes- 
brokad med ett flor öfver, som lik en sky inneslöt 
hennes ljufva varelse. Blommor af orange prydde 
hennes på en gång fina och rika flätor och hennes 
blygsamt höljda barm." 

Amerikanaren påstod, att det hade varit omöjligt 
att veta hvem af dessa sex Ladies man skulle ha 



72 

gifvit företrädet, ty (sade han) då de stodo tillsammans 
spredo de ett än ytterligare behag åt hvarandra 
genom sina så olika slags skönheter, klädedrägt och 
tjusande sätt att vara. 

Fransyska och Kyska Ambasadricerna hade 
åter på denna bal utmärkt sig genom det förblän- 
dande skenet af sina juveler. "Madam Bodisco hade 
bokstaf ligen "flammat 35 af dessa dyrbara stenar." 
Sjelfva Drottningen af Spanien (hvilkens juveler på 
Verldsexpositionen gjort »halfva England tokigt») 
kunde knappast skryta med ett magnifikare hals- 
band än det som upplyste denna Ladys snöhvita 
hals. Och den Franska Ambasadricen var helt och 
hållet bortgömd i en massa af juveler. 

Visserligen var detta sorts lif som jag i Charle- 
ston förde, ganska behagligt. Att så der lefva, som 
om »h varje dag vore den sista,» endast promenerande, 
görande eller emottagande visiter och betala för sig 
på ett af de dyraste hotelen, men — som jag hade 
fattat den princip, att aldrig på något ställe förstö- 
ra mera penningar än jag förtjente, så, då jag till— 
kännagaf mitt beslut, att på några veckor lemna 
Charleston för att tillbringa dem på landet och der- 
igenom få se Södra Carolinas plantager och några 
Ladies frågade mig »om jag hade hjerta att så 
snart lemna dem och det glada Charleston, svarade 
jag, »att jag med glädje skulle återkomma, om jag 
kunde få en »Class.» Det behöfdes ej mera än dessa 
ord och min önskan blef uppfyld. Genom vänner och 
väns vänners rekommendation hade jag redan veckan 
derpå en "Class» (i hvarjehanda finare handarbeten, 
såsom blommors förfärdigande af vax, hår och fjäder), 
bildad ur stadens bästa societé af såväl unga fruar, 
som ogifta fruntimmer. Då jag yttrade min förun- 



73 

dran öfver att jag kunde få så många elever, då det 
fanns i Charleston några Engelskor och Tyskor, som 
äfven gåfvo lectioner, och som i mitt tycke vida öf- 
verträffade mig i skicklighet etc, svarades mig: »En 
Svenska och rätt "lady-like» fruntimmer har alltid 
företräde i Förenta Staterna.» Det tycktes dessutom 
smickra dem, att jag endast reste för att se deras 
land och ej för att blott förtjena penningar. 

Det blef en täflan att öfverträffa hvarandra i 
vänlig artighet emot mig, som bevisade den oänd- 
liga välvilja, som Nordamerikanaren har för främ- 
lingar. Jag kände mig rörd, men aldrig smickrad 
af detta, väl vetande, att på hvilket annat Svenskt 
fruntimmer, som uppförde sig skickligt, skulle sam- 
ma utmärkelse blifvit bestådd. 

Jag fann mot slutet en stor skilnad emellan de 
ifrån New- York inflyttade Charleston-damerna, som 
jag första dagen såg på gatorna och de infödda 
Charleston-ladies. 

Innan jag visste ord af hade man redan slutet 
af Maj och således måste jag lemna Charleston, 
emedan det då redan för främlingar började blifva 
ohelsosamt. 

Jag besökte derefter flera städer, mer eller 
mindre vackra, såsom: Charlette, Concerd, Sahburg 
m. fl., men som det var föga nytt att säga om 
dem, uteslutas de, på det jag ej må blifva tröt- 
tande. 



Salem. 

Aug. 1855. 
Ej förr än sista sommaren jag var i Amerika 
kom jag i tillfälle att besöka denna intressanta stad. 



74 

Troligen hade det ej heller då blifvit af, om jag ej 
haft der en af mina bästa amerikanska vänner: en 
ung, söt och vacker Lagmansfru, Mrs Sk, som skref 
till mig, att jag måste komma, om ej för annat, så 
för att helsa på henne och göra bekantskap med 
en, som hon skref, utmärkt Svensk man, som vi- 
stades i Salem. 

Jag reste och blef på det högsta betagen, såväl 
i stadens täcka läge, som i dess menniskoälskande 
inrättningar. 

Det var en helt och hållet Tysk skapelse och 
en föreningsplats för många sant gudfruktiga men- 
niskor. 

Alla Salems innevånare hörde till den Moravi- 
anska trosbekännelsen. 

Ingen kunde köpa jord, bygga och bo, som ej 
var en Moravian och förenade sig med brödra- 
samhället. 

Jag anlände mot qvällen och redan andra för- 
middagen presenterade den älskeliga Mrs S. den 
Svenska mannen för mig. Han var en allmänt ak- 
tad Marovian-prest, och som en äkta Svensk varm- 
hjertad själ uttryckte han sin glädje öfver att få se 
en landsmaninna. 

Han var omkring en 60 års man, med ett ut- 
seende af en Svensk professor. Hartvig var hans 
namn. För 30 år sedan lemnade han Sverige och 
hade sedan rest nästan öfver hela verlden. Hade i 
15 år varit gift med en Tyska och talade ännu vårt 
språk hjelpligt, ehuru mycket långsamt och med 
stor brytning. 

Mr Hartvig var i sanning en utmärkt person- 
lighet: en skicklig målare och egare af den största 
snäcksamling i Förenta Staterna. Han var så all- 



75 

mänt älskad i Salem, att det kändes godt i bjertat 
att höra en landsman så berömmas! 

"The Moravian» är så alldeles lika vår Luther- 
ska trosbekännelse, att det finnes ingen enda skilj- 
aktig punkt utom det, att den är mera sträng i sina 
fordringar och förenar sig i brödra- och systra-sam- 
hällen, såsom under Apostlarnas första tider. 

Då den intressanta visiten lemnat mig, gick 
jag med Mrs S. för att få af Salem en öfversigt. 
Vi hade många små äfventyr: på ett ställe, t. ex., 
då vi gingo in för att se sju stycken cederträd hop- 
vexta till ett enda och utgörande en skuggrik löf- 
sal, blef en gammal Tysk gubbe så betagen i oss 
(jag för min del trodde det var bara min förtju- 
sande följeslagarinna, ehuru hans goda hjerta icke 
ville göra mig orätt), att han lofvade oss hvar sin 
af sina högst ovanliga toffskycklingar om vi ville 
snart komma tillbaka och njuta af hans ceder-ber- 
§eaus svalka. 

Sedan gingo vi in på många ^små krogar» för 
att äta tysk konfekt, och slutligen då vi mötte Mrs 
S — s man, som kom från sitt embetsrum och var 
-»uthungrad,» föreslog han, att vi skulle gå in på 
ett ställe der skolflickorna brukade gå in och "rumla 55 
på tårtor etc. Vi gjorde så, och de glada ma- 
karne stoppade under skämt mina fickor fulla med 
konfekt. 

Det var en för Amerika så ovanlig promenad, 
att jag just drömde mig vara i en svensk småstad, 
der vi i ett upprymdt ögonblick funno oss frestade 
att öfverträda konvenansens stela lagar. 

Af staden blef dock den dagen ej mycket be- 
skådadt, ty då vi gingo förbi Mr Hartvigs hus, stod 
han vid fönstret och bad oss så innerligt att kom- 



76 

ma in, att vi ej kunde motstå hans önskan, utan 
tillbringade hos honom två hela timmar, under be- 
skådande af hans många stora glasskåp med snäckor. 
Jag hade aldrig föreställt mig att en dylik samling 
kunde gå till en sådan grad af skönhet. 

Vi sågo äfven några af hans målningar, der- 
ibland en, föreställande General Washington, hvil- 
ken påstods vara mycket lyckad. 

Mr Hartwig uttryckte sig så utmärkt bra (då 
han talade på Engelska), att man kunde höra flera 
timmar på honom, utan att tröttna. Hans varma 
känsla och ädla själ lyste fram i alla hans resonne- 
menter. Hans fru åter tjuste själen och ingaf den 
ett begär att blifva sann och ödmjuk. Deras lilla 
boning var så fin och smakfull, ehuru utan all lyx. 
Med sin omgifning af slingrande vinrankor och törn- 
rosbuskar, syntes den så inbjudande. 

Huru förtjusande äro ej dessa små anspråks- 
lösa hem, der kärleken är den mäktiga kraft, som 
gör sammanlefnaden och lifvet till en ljuf fest, och 
der makarna på ömse sidor sträfva att uppfylla sina 
pligter mot Gud och sina likar! Der ; endast der 
blifver glädjen sann och varaktig. 

Den så vidt och välkända Moravianska Skolan 
hade samma år fått en utmärkt vacker flygel-till- 
byggnad, och troddes der blifva omkring 600 unga 
fruntimmmer året derpå. Jag säger unga fruntim- 
mer, emedan det brukades i Förenta Staterna, att 
qvinnan gick i pension tills hon gifte sig, och om 
hon ej fick i tid ett passande anbud, så fortsatte 
hon skolan tills 20 a 23 år; ja stundom längre! 
Hushållsgöromålen tyckte hon vara tids nog att lära 
efter giftermålet, men deremot ansågos Latinen och 
Hebreiskan för högst vigtiga (dock ej så mycket i 



17 

Saleras skola, som i de flesta andra). Oftast tog 
fruntimmerna »graden» och fingo diplom på sin lär- 
dom såsom våra professorsämnen. 

Jag måste dock tillägga, att det i slafstaterna 
fordrades ej mycken matmoderlig skicklighet för att 
kunna förestå sitt hus; ty icke allenast det föga 
ombytet i mat och dryck, utan det enkla i sjelfva 
anrättningen, såsom endast bestående af rostbiff, 
kyckling, kalkon, biffstek eller får, köttsoppor och 
peis. Åldrig kommer det i fråga budingar, filéer, 
raguer eller frikasséer etc, som i otaliga variationer 
fylla våra matmödrars minne, eller dessa inläggnin- 
gar af grönsaker, dessa otaliga saucer för att reta 
smaken och förnöja en bortskämd "läckergom.» Al- 
drig dessa ständiga trakteringar och kalaser, aldrig 
detta ombyte af föda åt folket (ty slafven får alla 
dagar året om: fläsk, potatis, mais, bröd och kaffe). 
Lägger jag nu till, att i alla familjer finnas trotje- 
narinnoiv som hafva ett vaksamt öga öfver de öf- 
riga väl inöfvade negresserna, så kan det ej blifva 
annat än en lätt sak, att vara husmoder i slaf- 
staterna. 

I Salems skola (till hvilken det kommer unga 
flickor från alla stater) lärde dock ungdomen att i 
allt lita på sig sjelf och att arbeta. Ingen tjenare 
fanns i skolan, utan förrättades allt af flickorna 
sjelfva turvis. På samma gång som den utsöktaste 
bildning erhålles, var Gudsfruktan och arbetsamhet 
grundprincipen. 

Staden hade endast en mycket stor kyrka med 
en förträfflig Tysk orgel. Man blef alldeles betagen 
i den högtidliga Gudstjensten der. Skolungdomen 
med sina lärarinnor kom alltid genom en särskild 
ingång. 



78 

The Sisters house är en annan märkvärdig in- 
rättning, der omkring 50 ogifta fruntimmer lefva. 
De kunna inkomma dit vid 15 års ålder såsom fa- 
der- och moderlösa, och om de ej finna för godt 
att gifta sig, förblifva de der för hela lifvet. De 
hade allt ganska godt och snyggt, ehuru de ej gifva 
mera än 10 cent för sina middagar och 5 cent för 
aftonmåltiden. 

De uppfostras på det stora Brödra- och Systra- 
samhällets bekostnad och de skickligaste blifva un- 
der-lärarinnor i den stora skolan; de öfriga förtje- 
nade på sömnad och dylikt, hvilket aldrig tröt för 
skolungdomens räkning. 

Många af The Sisters voro ganska förmögna. 

^The Widows house 55 (enkhuset) var ungefär- 
ligen af dylik beskaffenhet. Allt såg der lyckligt 
och förnöjdt ut. 

Inga slafvar funnos i Salem! 

Ett stycke från skolan gick en lång åldrig allé 
af cederträd ända fram till kyrkogården, hvilken var 
den vackraste och mest rörande jag någonsin sett. 
Flera hundrade, ja tusende gröna bäddar, alla med 
en platt hvit marmorsten omkring 6 qv. i fyrkant 
lågo vid hufvudet, med en inskrift af endast den 
dödes namn och ålder. Kyrkogården var indelad 
i åtta lika stora qvarter. Hvarje del hade dessa 
gröna bäddar ordnade i lådor besådda med fint gräs 
af den friskaste grönska. En del var för gifta män 
och en för gifta qvinnor; en för ogifta män och en 
för ogifta qvinnor; en för enklingar, en för enkor; 
en för gossebarn och slutligen en för flickebarn. 
Alla de sex första qvarteren med sina lika stora 
bäddar ? gröna täcken och hvita örongott. De två 



79 

sista med mindre af båda slagen, ehuru äfven 
alla lika. 

Jag säger ej, att jag just tyckte så mycket om 
detta söndrande af familjerna, men det hela såg en- 
kelt, vackert och högst inbjudande ut! Äfven för- 
höjdes kyrkogården genom de snygga, mjuka gån- 
garna och den ram af cederträd, som den var inne- 
sluten uti. 

Jag önskar knappast något så mycket som att 
hafva Mrs S:s porträtt. Jorden har bestämt intet 
vackrare att framvisa! Och huru glad och oskulds- 
full var hon ej! Som hennes man bara hade en 
häst, så hade hon lärt sig att köra, endast för att 
kunna bjuda sina vänner på att åka om sommar- 
aftnarna i den lilla fina giggen, som hon till detta 
ändamål hade fått till present af sin man. 

Nästan hvarje afton under trenne veckors tid 
xijöt jag af detta nöje. Jag intogs mera af min för- 
tjusande körsväns alltid glada, friska umgänge, än 
af den äfven vackra naturen* Ja, en menniska, 
qvinna eller karl, med vacker själ och vacker yta, 
är helt visst Skaparens mästerstycke! Kommer nu 
dertill glädjen^ denna en menniskosjäls afundsvär- 
daste lyx, så är allt fullkomligt. 

Jag var några gånger under min vistelse i Sa- 
lem bjuden på små supéer till Mr och Mrs Hartvig. 
De voro alltid ordnade med enkel gentiless. Sylter 
från Westindien och dito serviser etc. Mr Hartwig 
hade endast varit två år i Amerika, förut missionär 
i Westindien. Han sade sig ej hafva sammanträffat 
med något Svenskt fruntimmer på 30 år. 

Jag hade ej sett en prest, som jag så aktat 
och värderat sedan jag såg Frost och Franzén» 



80 

Sjelfva biskopen i den Moravianska kyrkan 
målade af den åt mig, emedan han hörde att jag 
tyckte så mycket om Gudstjensten der. 



Greensboro. 

Aug. 1855. 

Som Mr och Mrs Sh— ämnade sig till denna 
stad för att helsa på sin bror och svåger (en namn- 
kunnig jurist), så erbjödo de mig att medfölja. 
Frun isynnerhet hade en mängd öfvertalande skäl, 
bland annat hade hon den stora artigheten att säga, 
35 att jag var efterlängtad af hela hennes familj och 
alla slägtingar i Greensboro samt att jag borde resa 
dit, vore det ock ej för annat än att se den stora 
mängd af vackra fruntimmer och utmärkta talare, 
gom gjort denna stad så ryktbar.» 

Jag lät slutligen öfvertala mig, ehuru jag läng- 
tade mycket till mitt Amerikanska hem och mina 
Svenska vänner. 

Införd i sälskapslifvet af en sådan person som 
Mrs Sh — kunde det aldrig fela att blifva omfattad 
med välvilja och förekommande artighet. 

Jag fick i sanning mycket att göra i Greens- 
boro. Det strömmade till mig elever af alla åldrar 
och jag gaf dagligen 10 timmars lektioner under 
nära två månaders tid. Jag blef visserligen rätt 
trött, att timma efter timma gå ifrån blomsterbord 
till blomsterbord och ifrån båge till båge, och der- 
emellan emottaga de visiter, som af artighet gjorde 
mig sin uppvaktning; men, då klockan slog 6 e. m. 
var jag ledig och efter en stunds hvila i min gung- 
stol kände jag mig åter styrkt och färdig att fara 



81 

ut och åka eller emottaga några inbjudningar af 
annat slag. Greensboro fruntimmer voro i sanning 
mycket vackra, dock i mitt tycke långt ifrån så 
vackra som Mrs Sh — . 

Jag gjorde äfven bekantskap med några af 
Amerikas 55 Greatmen» (store män), och fann, att 
Norra Carolinas gentlemen ej stodo efter det Södras 
i ridderlighet. 

Jag har hört någon af mina landsmän säga, 
-»att Amerikanarne voro vidskepliga. 55 Jag fann dem 
ej så! En spökhistoria i vårt land är mycket mera 
allmän. Som jag är road af dylika berättelser, sak- 
nade jag dem rätt mycket, ty ehuru jag sätter föga 
eller ingen tro till dem, gifva de ändock en sorts 
poesi och krydda till hvardagslifvet, vida öfverträf- 
fande det så brukliga småpratet eller sqvallret. 

Jag råkade under min vistelse i Greensboro ofta 
i sälskapslifvet en Lady, hviiken jag hade hört 
mycket berömmas, ända från Lencolntontiden. Hon 
var så originel och så vida skiljd från de fruntim- 
mer jag ditintills hade sett i Nord-Amerika, att hon 
rigtigt fängslade mig. 

Hon hade isynnerhet en sådan förmåga att ur 
verkliga lifvet framdraga poesi och romantiskt in- 
tresse, att ehuru hennes lilla tunga var i en oupp- 
hörlig rörelse, var hon långt ifrån tröttande. Hon 
berättade mig ibland andra sannsagor en historia, 
som jag i anseende till dess egen skönhet vill för- 
söka att här återgifva. Den lär vara bygd på -»så 
mycken sanning,» att intet tvifvel är »tillåtet™ 

Familjen, kring hviiken händelsen rörde sig, 
fanns ännu, och som jag några veckor sednare vi- 
stades i dess grannskap, hörde jag samma historia 
ifrån många håll, ehuru ej med så mycket sam- 



82 

manhang som ifrån ofvannämnda lady. Den lyder 
som följer: 

55 I staten Virginia lefde för omkring 30 år se- 
dan en Gentleman, hvilken var professor i en af de 
större gymnasierna för unga män. Han förenade 
med mycken bokbildning ett så genomträngande för- 
stånd, att få på den tiden kunde mäta sig med ho- 
nom i kunskaper och sann bildning. Lycklig i valet 
af maka, aktad i samhället och egare af en för- 
svarlig förmögenhet, tycktes han i andras ögon vara 
en af Försynen gynnad man, ehuru i hans egna 
ögon han var långt derifrån; ty hans högsta, inner- 
ligaste och allt annat uteslutande önskan var att få 
en son, i hvilken han kunde ingjuta hela rikedomen 
af sitt eget vetande och som kunde framställas så- 
som ett exempel för den öfriga skolungdomen. Han 
hade redan fyra döttrar! För hvarje af deras fö- 
delse ett felslaget hopp. Såsom börden och rike- 
domen tråna efter en arfvinge till sitt namn och 
sina egodelar, så trånade han efter en varelse, i 
hvilken hans intellektuella rikedomar kunde fort- 
lefva och blomstra. Emedan denne man hade lika 
ädelt hjerta som rikt hufvud, sökte han dölja för 
sin hustru huru mycket han sörjde öfver att ej 
hafva en son, eller ock en dotter med ett sådant 
mer än vanligt förstånd, att han kunde bilda och 
uppfostra henne på samma vis som vore hon en 
yngling. 

Då den ömma makan en dag öfverraskade ho- 
nom under denna oförståndiga bön, erkände han, 
att det ^under åratal varit hans allt annat uteslu- 
tande suckan till det Högsta Väsendet, och att han 
ej ville släppa Herran förr än Han bönhört honom.» 
Slutligen föddes honom en dotter, hvilken allt mer 



83 

och mer lofvade att blifva allt hvad fadren önskade. 
Tidigt började han att lemna henne undervisning 
och vid 15 års ålder var hon redan som en full- 
mogen Amerikansk qvinna i sin högsta förstånds- 
bildning. Fadren slutade då all trägnare undervis- 
ning och lemnade henne att på egen hand utveckla 
eller rättare tillfredsställa den törst efter vetande, 
som fadren så väl förstått att hos henne väcka. 
Han blef nu mera hennes sällskap och vän, än fa- 
der och lärare. 

Skrifter af ovanligt värde och djup flöto ur 
hennes penna. Långa verser af rik och lefvando 
poesi strömmade från hennes läppar. Behaglig och 
lärorik hennes konversation, men hennes sinne var 
stolt och med mycken egenkärlek* 

Som hon hatade allt ^alldagligt och smått», 
dväljdes hon helst i den studerkammare, som den 
nu så öfverlycklige fadren hade låtit åt henne in- 
reda! 

Då den öfriga ungdomen hade sina glada fester 
eller emottogo besökande af sina jemnåriga, förbjöd 
fadren dem att underrätta sin mest älskade dotter 
derom, emedan hon ej »borde blifva störd.» Han 
vaktade nästan sjelf hennes dörr, att ingen obehö- 
rig skulle dit intränga, och aldrig hade en fader 
haft en mera efter hans vilja böjlig dotter. Hennes 
hela tillvaro tycktes endast hafva till mål: lära, 
endast lära! 

Långt in på nätterna såg man ljus i hennes 
kammare och henne sjelf skrifva eller läsa. 

Den enda gemenskap hon hade med den öf- 
riga familjen var måltidstimmarna eller då någon 
vetenskapsman nedkallade henne i samlingsrummet. 
Så hände en dag, att fadren tillsade henne att ej 



försumma att infinna sig der, emedan han väntade 
till soupéen en "mer än vanligt bildad man.» 

Då den främmande anlände tycktes han vara 
orolig och exalterad öfver något. Tillfrågad derom, 
svarade han helt öppet att han "ej kunde få ifrån 
sina tankar de hemska och onaturliga ljud han hade 
hört vid förbifarten af ett obebodt hus, som fanns i 
grannskapet och hvilket hade ryktet om sig att vara 
spökenas tillhåll, alltsedan ett rysligt mord föröfva- 
des der af en slaf> 

Vår unga lady skrattade deråt och, vändande 
sig till fadren, sade hon med en sorts medömkan: 
»Du lofvade mig i ersättning för mina böcker en 
bildad och förståndig mans konversation, men här 
finner jag för mig en svag hjerna, hvilken tror på 
spöken." 

»Jag tillstår," sade främlingen, "att jag är nä- 
stan flat för mig sjelf, men vi känna oss ej sjelfva 
förr än pröfningeu påkommer, och dessutom griper 
intet fantasien så mycket och intet skakar nerverna 
så djupt, som att se eller höra något som ej för- 
ståndet och det menskliga vetandet kan utröna. 
Jag vågar säga, att ni sjelf, min lady, skulle blifvit 
dödligt skrämd, om ni varit i mitt ställe och hört 
dessa hemska underjordiska klagoljud från ett hus, 
som i åratal varit öde och tomt och skydt af alla 
menskliga väsenden.» 

"Förlåt mig, min herre,» svarade den unga da- 
men, »men ni misstager er fullkomligt: mina nerver 
äro starkare än så och mitt hufvud fritt från all 
fantasi.» 

Då främlingen syntes tviflande sade hon: »Min 
far, tillåt mig att gå denna afton helt ensam till 
det omnämnda huset, så att jag må kunna öfver- 



85 

tyga eder alla att mina ord äro sanna och ingen 
svaghet i min hjerna.» 

F Mängt sökte modren och systrarna såväl som 
främlingen att ändra hennes beslut. Det enda hon 
tillät var att de alla skulle få följa henne på några 
böss-skotts afstånd från platsen, så att de kunde se 
huru hon med ljus i handen genomgick hela huset 
och stannade 10 minuter i sjelfva rummet der brot- 
tet blifvit föröfvadt. 

Sagdt och gjordt! Mer an vanligt upprymd, 
rik och lefvande i sin konversation, nalkades hon 
huset, stödd på främlingens arm, hvilken ännu i 
sista stunden besvor henne att ej fortsätta, åtmin- 
stone ej utan hans sällskap. Allt förgäfves. Ljuset 
tändes och hon ingick! Tydligt såg man utifrån, 
huru rum för rum långsamt genomgicks, huru hon 
uppsteg i öfra våningen och nalkades det vanryk- 
tade rummet, men i samma ögonblick hörde man 
ett hemskt, skärande skrik från hennes läppar och 
såg att allt blef mörkt» Innan de båda herrarne 
voro vid husets ingång, var det unga fruntimret 
dem der till mötes. Darrande och kall som is fat- 
tade hon fadrens arm, utan att öppna sin mun till 
ett enda ord. 

Då man åter satt i det trefligt upplysta för- 
maket svarade hon endast på tillfrågan hvad hon 
hade sett och hört: "Mina vänner, om ni hafven 
det minsta afseende på mitt förnufts bibehållande, 
så frågen mig aldrig derom!» 

Vild och stirrande var blicken och hela natten 
yrade hon under brinnande feber. Efter några vec- 
kor lade sig dock sjukdomen, men, o ve! förstån- 
det, det så ljusa vetande förståndet hade flytt 
för att aldrig mera komma till sin fordna klarhet. 



86 

Under galenskapen visade hon en ständig misstro, 
äfven till dén så olycklige fadren. Sökte beväpna 
sig med knifvar etc. till sjelfförsvar. Hvad som 
isynnerhet förvånade att se, var, att så snart någon 
nalkades henne, skyndade hon att knäppa båda hän- 
derna öfver hjernan. 

Efter många (isynnerhet för den ömme, out- 
tröttlige fadren) långa månader tog galenskapen en 
allt mildare och mildare natur, och slutligen efter 
två hela dygns oupphörlig sömn vaknade hon till 
lugn och någorlunda sans, ehuru en helt och hållet 
mot fordom förändrad menniska. 

Hon var nu så mild, så ödmjuk, så qvinlig; 
berättade att under sin »yrsel» (som hon kallade 
sin galenskap) hade hon tyckt sig höra en man 
alltjemt säga, att hon hade för stor hjerna och att 
han försökt att skrufva sig in i den för att taga 
bort en bit och sade sig derunder hafva lidit gruf- 
liga plågor. 

Minnet af sjukdomens första uppkomst tyck- 
tes hon hafva glömt eller ock ej önska att ihåg- 
komma. 

En djup melancholi och stor sinnesslöhet intog 
henne; hon öppnade aldrig en bok, utan till fadrens 
förtviflan och djupa smärta brände hon i stället upp 
sina fordna förtjenstfulla manuskripter och öfriga 
bevis på författareskap. Ja! ända till ett förtju- 
sande litet stycke i en af hennes systrars album. 

Rörande var att se huru den nu så förödmju- 
kade fadren sökte smeka och upplifva hennes så 
sjuka sinne. Han böjde sig med undergifvenhet för 
»den Högstes vilja,» och ofta hörde man honom 
säga till sin dotter: "Vi byggde på ett Babel; för- 
bistringens tid är nu kommen, men låtom oss äf- 



87 

ven i detta draga ense och ödmjuka oss för Guds 
hand.» 

Vid några och tjugo års ålder dog den unga 
qvinnan och fadren följde snart efter. 

Det fatala bruket att doppa en liten borste i 
snus och gång på gång föra den fram och tillbaka 
öfver yttre och inre sidan af tandraden såg jag äf- 
ven i Greensboro. Med fara att stöta mig med ho- 
tel-egarinnan yttrade jag högt min afsky för detta 
bruk. Det var i sanning en vederstygglig syn att 
■se, huru hon och några andra välklädda fruntim- 
mer stundom samlade sig för att njuta af snusets 
berusande kraft, ehuru det föregafs, att tänderna 
bevarades deraf. 

En qvinlig Prest såg jag äfven der, som bru- 
kade resa omkring trakten, dels för att predika på 
fälten och dels för att sälja (till förmån för mis- 
sions-sällskapet) af henne sjelf författade andeliga 
böcker. 

Jag hörde henne aldrig predika, men köpte en 
af hennes böcker och fann den visserligen fullkom- 
ligt renlärig och med allvar och lugn skrifven, men 
äfven bra långtradig och tråkig. 

Hennes utseende var fromt och godt, men det 
talade ej stort till hennes fördel detta kringresande 
lif för att »frälsa själar,» då hon (som det sades) 
försummade sin egen man och hushall^ så att den 
första hade slagit sig på att supa och det sednare 
var på sitt yttersta förfall. 

I Greensboro funnos äfven stora skolor så väl 
för unga qvinnor som dito män, Jag öfvervar äf- 
ven här en Negerbal på en stund och fann glädjen 
(ehuru ingalunda glömsk af det passande) stå som 
man säger: »högt i taket.» Negresserna med sina 



88 

tunna hvita kortärmade och låghalsade klädningar 
till det svarta skinnet såg i sanning bra löjligt 
ut, helst som de coquetterade rätt befängt med 
sina blixtrande ögon och böjde det med blomster 
beprydda ullhufvudet på tusende vis. De svarta 
och svartklädda herrarne togo sig bra mycket 
bättre ut. 

Många gånger undrade jag hvad Försynens me- 
ning var med denna fula svarta nation! 

Då man såg dem dansa, kunde man ej annat 
än förvåna sig öfver deras stora färdighet med föt- 
terna. De egde i dem samma qvickhet och förun- 
dransvärda snabbhet, som nutidens pianospelare i 
fingrarna, men saknade äfven, sorn dessa sednare, all 
själ och finare smak. 

Åfven några Qväkare gjorde jag bekantskap 
med i Greensboro, och fann dem, såsom de i hela 
Amerika hafva ryktet om sig, för de flärdfriaste y 
sannaste och hederligaste menniskor i verlden. De 
unga qvinnorna voro rätt vackra i sina inhyses strå- 
hattar, gråa fina ylleschalar och äfven alltid gråa hög- 
halsade klädningar och fina släta bländande hvita 
skjortkragar. 

Då jag lemnade Greensboro blef jag rigtigt öf- 
verraskad af de många vackra presenter, som jag 
af de flesta af mina elever emottog. Alla sägande 
sig önska jag skulle till Sverige medföra ett minne 
af dem. Mest välkomna voro dock några böcker af 
amerikanska författare i vackra band. 

Från Mr och Mrs S — skiljdes jag då för all- 
tid, men deras minne skall för evigt lefva i mitt 
hjerta. 



89 

Hemmet. 

Dec. 24, 1855. 

Ja, hemmet^ hvilken tjuskraft inneburo ej dessa 
få bokstäfver, och huru spänstigt och gladt kände 
sig ej sinnet under hela resan dit! Inga svårighe- 
ter, inga hinder ansågos oöfvervinneliga, och oak- 
tadt December-luften var kall och bitande, mina 
reskläder tunna, ej beräknade för annat än resor i 
de varma jernvagnarna (som jag de tre första da- 
garna hade att färdas uti). Som diligensen var re- 
dan afgången vid min ankomst till den från hem- 
met närmaste staden, så fortsatte jag dock färden i 
en skraltig schas, skjutsad af en liten gosse, som 
liksom jag ej hittade vägen ifrån den sidan vi nu 
skulle färdas. Solen var nedgången. Det var mörkt 
och dystert, men som det var sjelfva Julaftonen och 
målet var till Svenska vänner, kände jag Julljusen 
tända i min själ och belysa det omgifvande mörkret. 
Intet syntes mig fruktansvärdt, ehuru stundom af- 
grunden gapade på sidorna af den förfallna vägen. 
Jag kände så ovilkorligt att de ej ville sluka ett 
hjerta, för stunden så uppfyldt af glädje och hopp. 

Denna resa efter en häst af omkring 3 Svenska 
mil kostade mig 24 Rdr i Sv. mynt, men det var 
ju Julafton och resan gällde hemmet. Ej förr än 
nära kl. 9 på aftonen anlände jag; men huru rik- 
ligt blef jag ej belönad för denna min håg att of- 
verraska, då jag icke allenast såg alla vännernas an- 
leten sköna af fröjd och det älskeligaste emottagan- 
de, utan äfven, att der fanns i hemmet en väntad 
och efterlängtad gäst, nyss kommen från den kära 
Svenska fosterjorden!! Major M — , denne älskelige 



90 

man, som med sitt redliga och sanna, ehuru något 
tvärhuggna väsende tvingar sin omgifning att älska 
det hjerta, som klappar under denna nära nog fula 
och skäggiga yta! 

De månader, som följde i hemmet äro, ehuru 
oförgätliga för minnet, dock svåra att beskrifva. 
Ett godt, lugnt och behagligt hemlif, under hvars 
enformighet själen dock lefver och blomstrar i skif- 
tande vexling! Ett sådant lif, som af så inånga 
förbises, men dock i det hela innefattar: den sanna 
lyckan ! 

Kanske njöto vi mera af de enkla, men rö- 
rande sånger och Svenska melodier, med hvilka 
major M— fägnade oss, än om vi åhört en opera 
på någon kongl. theater af verldens största sån- 
gare ! ! 

Hvem förstod dessutom bättre att göra hemmet 
älskeligt och behagligt än Byttm. H — s maka? hon 
som gjorde det så tjusande i sin enkla alldaglig- 
het, att det t. o. m. uppfriskade och stämde till 
glädje hennes mans oroliga och af bekymmer upp- 
fyllda själ. 

Dessutom var nu allt så välmående och godt 
mot fordom: icke allenast alla visthus fulla, utan 
äfven ladugården i stor tillvext, och höns, kycklin- 
gar och kalkoner till stor rikedom i hönsgården. 
Men som jag icke önskade att stanna i Amerika, 
så borde jag åter bort ifrån »hemmet* för att kunna 
få se och lära så mycket som möjligt under den 
tid jag var en irrande från fädernesland, slägt och 
vänner. 



91 

Newbery. 

Febr. 1855. 

o 

Äter nya ansigten, nya vänner. De månader 
af lugnt behag, som jag i hemmet hade njutit, gjor- 
de, att jag ej alltid med samma lätthet som förr 
kastade mig in ibland främlingar. Jag tvekade län- 
ge, hvaråt jag skulle ställa min kosa, emedan jag 
hade många rekommendationsbref till olika håll; 
valde dock slutligen ofvannämnde stad, ehuru jag 
sjelf ej visste orsaken dertill, ty den var ful, illa 
bygd och utan minsta intresse, om jag undantager 
några ganska trefliga bekantskaper som jag gjorde 
der, samt det förträffliga Sasafra-théet, som jag 
hvarje morgon drack på fastande mage. 

Af alla de bekantskaper jag gjorde, intresse- 
rade mig dock mest en af alla Newberys innevå- 
nare hatad Fransyska (Parisiska) med sin unga 19- 
åriga son. Hon var i sanning rigtigt originel. Ödet 
hade kastat henne från verldens elegantaste huf- 
vudstad till en af Amerikas fulaste små städer. Så 
mycket mera smärtsamt kändes det för henne, som 
hon på sätt och vis hade sjelf genom sitt lättsinne 
varit orsaken dertill. Af en mycket god fransysk 
familj, hade hon vid 21 års ålder fattat så Mig 
kärlek till en amerikanare (då vistande i Paris), att 
hon t. o. m. hade öfvergifvit en ung slägtinge med 
hvilken hon varit förlofvad i flera år och tvärtemot 
faders, moders och syskons föreställningar gift sig 
med den unga, vackra och som hon trodde mycket 
rika amerikanaren. Hon lemnade sålunda Europa, 
utan att ana huru mycket hon skulle komma att 
Sngra detta steg. 



92 

Det första som bedröfvade henne var: »den 
fullkomliga brist på elegans och comfort, 53 som hon 
fann i sitt amerikanska hem och »sedan den råhet 
och ovänlighet, M som hon erfor af sin mans alla 
slägtingar, hvilka ingalunda lära hafva varit belåtna 
att få en elegant fransyska och till på köpet en som 
var katholik i sin slägt. 

Häftig, ja exalterad som hon var, sparade hon 
ingalunda deras känslor, utan betalade »lika med 
lika.» Det tycktes på hennes berättelse, som hade 
sjelfva hennes äkta man öfvergått på de sinas sida 
och lemnat henne ensam med sina häftiga känslor 
och felslagna förhoppningar, ty hon kom snart nog 
underfund med, att hennes man hade sjelf intet att 
disponera så länge hans ännu så krya och friska 
fader lefde. 

Efter trenne år, då hennes man dog, hade hon 
Önskat att genast lemna de Förenta Staterna för 
Frankrike, men hindrades dertili af svärfadren, som 
behöll hennes "älskling,» en tvåårig son, emedan han 
ville, förhindra hans uppfostran i katholska läran 
och ej heller tillåta att barnet skulle "lemna de 
plantager och negrer, som en gång skulle blifva 
hans egna.» 

Slutligen (efter hennes egen utsago) lyckades 
det henne att stjäla barnet ifrån dess stränga be- 
vakare och resa med det till Paris, der hon inträf- 
fade fullkomligt medellös. Som hennes egen far 
hade dött utan att lemna henne något i arf, hade 
hon endast genom lectioners gifvande i ett kloster 
förtjenat uppehället för sig och sin lilla son. Hon 
försäkrade dock, att denna tid föreföll henne långt 
mindre svår, emedan glädjen att ega friheten och vara 



93 

åter i det kära Paris borttog hvarje »smärta af för- 
sakelser.^ 

Slutligen var hennes första älskare (som vid 
den tiden gift sig med en hennes syster) nog be- 
skedlig att åtaga sig hennes sons uppfostran och 
gifva honom en bildning, en i allo fullständig för en 
•»jeune homme,» som en glxng skulle få ärfva stora 
egodelar i Förenta Staterna. 

Men allt efter som gossen vexte upp fick han 
en brinnande kärlek till allt amerikanskt och det, 
ehuru modren nästan från vaggan »sökt lära ho- 
nom att afsky detta land.» Då han var en 17 års 
yngling, var Amerikanska Historien hans käraste 
lecture. Han älskade "Washingtons, Franklins och 
sin faders land som en svärmisk entusiast! 55 

Slutligen vid 19 års ålder, då han hade slutat 
eina studier och förgäfves hade bönfallit hos sin 
mor att följa honom till Amerika, hotade han så 
allvarligt att fara utan henne dit, att ehuru mycket 
modren älskade sitt land, så älskade hon dock än 
mera sitt barn och blef derföre tvungen att åter- 
vända till det »afskydda landet» De hade endast 
varit omkring ett hälft år i Amerika, då jag lärde 
känna dem. 

Hon fattade genast stor tillgifvenhet för mig 
och jag kan ej neka, att ehuru jag i mycket ogil- 
lade henne, drogs jag dock af hennes varma, lifliga 
själ, hennes goda hufvud och qvicka satiriska upp- 
fattning. Som det ej fanns en enda grand af skrym- 
teri, påstod hon sig aga med öppet mod och sati- 
rens udd hela den, som hon kallade: »skenheliga 
Baptistiska befolkningen i Newbery.» Detta gjorde 
henne naturligtvis hatad, så mycket mera, som hen- 



94 

nes son stod i vågen för andra arfvingar till hennes 
nu aflidne svärfaders ego delar," 

Hon påstod vidare, "att som ej hennes son var 
myndig 55 hoppades allt jemt de öfriga slägtingarna, att 
hans lifliga och häftiga temperament skulle föra ho- 
nom i några för iifvet farliga äfventyr, så hade man 
t. ex. retat honom att duellera: men allt förgäfves.» 

Han var i sanning en älskvärd ung man, vacker 
som en Apollo och belefvad, som en rigtig Pari- 
sare. " 

Hon (modren) älskade mig och mitt svenska 
hemland sä mycket, att hon kunde sitta flera tim- 
mar och bara tala med mig derom och då vi skiljdes, 
fällde hon tårar. 

Jag tror jag enkom af ödets hand blef förd till 
Newbery för att på några veckor åtminstone gifva 
Mrs H* behaget af en vän, som med sympatie delade 
och åhörde berättelsen om hvad hon erfarit och 
lidit. 



Åndersen. 

April 1856. 

Jag hade till denna stad endast ett recommen- 
dations-bref 7 men detta så mycket kraftigare, till en 
Mrs S. och hennes dotterdotter, Miss M. Båda från 
Charleston, af såkallade -»gamla familj en ? 9 hvilka till- 
bringade sommarmånaderna i Åndersen hos en släg- 
tinge. 

Jag tog såsom vanligt in i ett af stadens bästa 
Hoteler, hvilket bland andra inackorderingar hade 



95 

en förestånderska för en flickskola och 8 eller 10 
unga fruntimmer från landsorterna, samt en prestfru 
med sina båda döttrar. 

Redan två timmar efter sedan jag afsändt mitt 
recommendationsbref, infann sig Mrs S. med sin unga 
dotter-dotter. Deras vänliga artighet intog mig genast* 
Öppet och gladt samtalade vi för en timma, äfven om 
allmänna ämnen. Den gamla frun sjelf, en fullkomligt 
instruerad person, tycktes vilja bilda sitt omdöme 
om mig, ej blott genom det emottagna recommen- 
dations-brefvet, utan genom sitt eget omdöme. Att 
detta utföll till min fördel såg jag af följderna. Ty 
redan samma dag på e. m. återkom hon med fyra 
af stadens förnämaste ^Ladies» bedjande att få pre- 
sentera dem för mig. Vid afskedet gåfvo mig alla 
enligt det amerikanska bruket några utsökta blommor. 
Hvaribland små hvita skogsliljor, vexta på kall jord, 

Som jag såg, att jag godt skulle på några vec- 
kor trifvas i denna stad antog jag redan andra da- 
gen fem unga fruntimmer (deribland Mrs S:s unga 
dotter-dotter,) till mina Elever, och inom loppet af 
en vecka hade antalet ökats till 22. Jag blef i 
följd deraf mycket strängt sysselsatt, så att ej förr 
än kl. 6 e. m. voro mina lektioner slut emedan jag 
måste indela mina elever i tvenne "classer.» Dock, 
sedan jag då gjort min för dagen finaste toilette, 
kunde jag vara säker att finna en vagn utanför 
porten, som väntade på mig från någon af mina fru- 
elever för att först föra mig ut och åka och sedan 
intaga thé i deras hem. En dag blef jag äfven der 
bjuden på en större soupé eller som det i Amerika 
kallas: ett ^party;» der voro omkring 80 personer 
(mest ungdom af båda könen), sedan man hade sam- 
lats och några timmar converserat (utan den minsta 



96 

såkallade förfriskning) i ett stort, elegant förmak 
med sina 3 å 400 dollar mattor; fördes hvarje dam till 
matsalen af en herre, som placerade henne sida vid 
sida af de öfriga damerna omkring ett långt af den 
grannaste anrättning öfverfullt bord. Sjelf ställde 
han sig bakom, färdig att betjena och förse henne 
af allt med undantag af den enda reela mat som 
fanns på bordet nemligen en stekt kalkon och en 
kokt skinka, hvilka voro förbehållna endast herrarna, 
som sedan de serverat damerna med idel läckerhe- 
ter och återfört dem till förmaket; vände tillbaka 
till matsalen för att sjeliva intaga en mera grund- 
lig måltid och kanhända äfven ett och annat 
glas vin, ehuru följderna deraf ingalunda var vid 
deras återkomst synlig. Nej! en man som i de södra 
Förenta Staterna skulle visa sig till ringaste grad 
drucken blef sedan ej räknad af damerna för en 
gentleman. 

Man kunde ej tänka sig på en gång gladare 
och finare soupé än denna. Alla fruntimmerna i 
högst smakfulla toiletter, ej stelt sittande kring mat- 
bordet, men för ordningen och utrymmet skull stilla- 
stående på sina gifna platser, gladt, fint och skämt- 
samt converserande med sina uppassande kavaljerer, 
som ej tycktes hafva öga och öra för något annat 
än sin anförtrodda dam, vore hon än den fulaste 
bland de fula» 

Äfven i denna stad fick jag nöjet att öfvervara 
ett May party y inbjuden dertill af sjelfva förestånda- 
ren för den förnämsta och största af Andersens flick- 
pensioner. I anseende till den osäkra väderleken 
var den rengerad i den mycket stora skolsalen, hvil- 
ken var dekorerad med icke allenast de alla sorters 
vexter, som den första Maj kunde gifva, utan med 



97 

utsökt smak och elegance af siden-draperier etc. 
På tffversta ändan af salen var en thron anbragt 
för Majdrotfningen, som sedan alla åskådare voro 
församlade inkom genom den motsatta dörren med 
hela sitt följe af unga tärnor, klädda såsom vårens 
och sommarens härolder med sjelfva Gudinnan Flora 
ibland sig. 

Då Majdrottningen (som var bländande vacker) 
hade intaget sin plats på sin thron gjord af lefvande 
och mångskiftande blommor, kom den öfriga skol- 
ungdomen parvis och medelst ett kort tal dels på 
vers dels på prosa af dem sjelfva författade lemnande 
henne vedermälen af våren och sommarens offer. 

Sedan skingrade sig den unga blomstrande ska- 
ran i alla rigtningar för att promenera och conver- 
sera med inbjudna bröder och slägtingar af andra 
könet. 

En riklig traktering af tårtor, ("cakes"), glace och 
alla slags frukter följde, vanligtvis äro dock alla så 
kallade mellanmål eller förfriskningar sälsynta i de 
södra staterna. Jag glömmer aldrig min förvåning 
det första året vi voro i Amerika då vi efter att 
hafva farit sex engelska mil för att heisa på några 
förmögna grannar trakterades med bara vatten pom- 
pöst inburet påen stor bricka med lika många glas 
islagna som vi voro personer. — Huru å&tjag isyn- 
nerhet biet kan man dörama deraf att jag tänkte 
vid första åsynen af brickan: ack! så roligt, nu får 
man smaka något nytt och rätt amerikanskt, en saft 
så färglös och klar som vatten, jag vågade ej se på 
mina landsmaninnor af fruktan att förråda min öfver- 
raskning, 

4 



98 

Ingen dans brukades på "the May Party» såsom 
ej »passande för skolungdomen^. 

Jag blef den qvällen presenterad för som jag 
tror halfva staden och samtalade mer än en timma 
med en deputerad från Washington om jemförel- 
sen emellan en republik och ett konungarike* Vi 
voro af mycket olika meningar, men icke desto min- 
dre tyckte jag rätt bra om honom. Andra dagen 
sände han upp sitt kort till mig och då jag emot- 
tog honom i allmänna samlingsrummet yttrade han 
på Amerikanarnas vanliga maner en mängd förbind- 
liga ord och förnyade derefter temligen ofta sina 
besök under min vistelse i Andersen. Jag lärde myc- 
ket af honom isynnerhet om Förenta Staternas seder 
och bruk och en hel hop äfven om dess lagförfatt- 
ningar. Hans conversation rörde sig alltid omkring 
ämnen af högre intresse och derföre blefvo hans be- 
sök både efterlängtade och saknade* 

Ryktet om att jag så snart ämnade lemna Ame- 
rika, spred sig som en löpeld kring den dock ej 
så lilla staden, så att då jag de sista dagarna be- 
sökte några bodar, blef jag både öfverraskad och 
rörd, att höra alla de välönskningar för min resas 
lyckliga utgång, som så uppriktigt tycktes uttala sig 
hos alla. 

I ofvannämde stad, såsom många andra städer 
i Nord-Amerika, fann jag att dess befolkning vi- 
sade en stor aktning för den qvinna, som medelst 
arbetsamhet och oberoende framträder såsom en re- 
presentant af sitt eyet jag. 

Hade jag i öfverflöd och lättja vistats några 
veckor i deras stad skulle jag aldrig njutit hälften 
af den artighet som nu föll på min lott. 



99 

Då jag slutligen hade tagit farväl af alla dessa 
goda, vänliga menniskor, som under sex veckors tid 
utgjort mitt dagliga sällskap, beredde jag mig att 
andra morgonen kl, 8 lemna staden med jernvagnen. 
Men hvad fann jag vid nedkomsten dit? Ej mindre 
än 4 af mina mest älskade elever, unga fruntimmer 
på 18 å 20 år, som med de utsöktaste blomsterbu- 
ketter heisade mig och sade sig vilja "följa med 
en 18 engelska mil på jern vägen för att sedan fara 
hem på den mötande jernvagnen.» 

öfverraskningen gjorde mig glad som ett barn, 
och vi pratade och skrattade hela vägen nästan yra 
af fröjd. Slutligen voro vi vid målet. Ån en 
kyss. än en omfamning och de voro borta, borta för 
alltid. 



Wiliiamstoii. 

Juni 1856* 

Denna lilla stad var endast fyra år gammal, 
men hade dock redan sina många vackra, ja till och 
med ståtliga byggnader. Två vackra kyrkor samt 
en flickskola med 70 unga fruntimmer. 

Sommartiden var det stora Hotellet öfverfullt 
med resande, som från Charleston och Columbia 
reste till denna plats för att dricka af den helt nära 
belägna helsokällan. 

Jag hade en förkärlek för dessa små unga stä- 
der, de voro så friska, så landtliga och tycktes mig 
blicka in i framtiden med samma förhoppning, som 
den unga menniskosjälen! 

De fullkomligt hvita husen lågo midt i en rik 
löfskog, klädd i den leende grönska, som endast 



100 

Maj kan gifva. Genom mina recommendationsbref 
blef jag genast bekant med tvenne goda familjer 
och stannade tvenne veckor för att dricka af det 
helsogifvande vattnet. 

Jag hade i sanning en ganska angenäm brunns- 
tid och fann mig så väl, att om jag haft tid, skulle 
jag velat tillbringa hela sommaren der. 

Jag genomfor derefter några större och mindre 
städer om hvilka jag har intet att säga, emedan jag 
stannade der endast några timmar för att invänta 
jernvagnarna eller dylikt. Öfver allt voro dock men- 
niskorna artiga och förekommande. 



fireenville. 

Juni 1856. 

Der stannade jag fyra dagar, ty ehuru det in- 
galunda var min afsigt att bilda en såkaliad "class," 
så kunde jag dock ej motstå att några dagar njuta 
af denna rätt stora stads vackra, t. o. m. impone- 
rande läge; jag hade stannat nu, såsom alltid på ett 
af de bästa Hotelerna; visserligen kostade det om- 
kring 10 Rdr om dagen i svenskt mynt, men så 
var och allt utsökt och hvad bättre var — för ett 
ensamt fruntimmer — sälskapstonen mycket god 
och vald. 

Till detta ställe hade jag inga rekommendations- 
bref. Jag var derföre så mycket nogare, att genom 
ett lagom och passande sätt att vara, gifva heder 
åt det svenska namnet och genom en enkel, men 
smakfull toilette visa den lysande samlingen att jag 
var, hvad Amerikanarna kalla hvarje bättre och be- 
lefvat fruntimmer en "Lady!» Att en qvinna reste 



101 

ensam var visst ej underligt i ett land der till och 
med ungdom och skönhet kunde resa utan anmärk- 
ning ifrån den ena ändan af Amerika till den an- 
dra. Men såsom utländska väckte man alltid upp- 
märksamhet och en viss nyfikenhet. Det var detta 
jag ville böja gynsamt för min egen person och ej 
i följd af rekomendationsbref o. d. 

Samlingen vid middagsbordet var lysande, ja 
nästan bländande. Allt hvad södra Carolina egde 
fint och elegant ibland ;? de gamla familjerna» had 
samlat sig der under den hetaste tiden* 

Greenville var på en gång både stad och land, 
genom sin rena friska luft. sitt vackra läge, sitt 
granskap med »the Table Rock» ett högt förtjusande 
berg. 

Redan på e. m. visade mig många af ^the bo- 
arders» sin vänlighet, på så vis, att de bådo vär- 
dinnan presentera dem för the swedish Lady och då 
jag på aftonen infann mig med mitt broderi i det 
allmänna samlingsrummet blef jag snart medelpunk- 
ten för hela sällskapets conversation, emedan den 
rörde sig förnämligast kring Sverige, Tegnér, Sve- 
denborg, Linné, Jenny Lind, Fred. Bremer och an- 
dra af amerikanarna bekanta storheter. Jag gjorde 
dem vidare bekanta med Berzelius, Ling, Amalia 
Lindegren, Wallin (biskopen), fru Lenngren, Hedvig 
Ch. Nordenflyckt, vår store Engelbreckt, och vår 
enda svenska sjelfförsakande Homoopath Lied- 
beck 

Jag väcktes på natten af några vackra sång- 
stycken utförda under mitt fönster, Tvenne doftande 
blomsterbuketter framlemnades af min uppassande 
Negress andra morgonen. Det var en hyllning, 



102 

gifven Sverige livars representant jg$ för stunden 
var. 

Andra dagen på eft, ni. tillställde en af fruarno 
på hotellet ett större fr un ti m m ers- "par ty, :? hvartill 
hon sjelf kom för att inbjuda mig. Ehuru bara frun- 
timmer hade det föga likhet med våra »caffc-rep," 
sjelfva eaffet saknades icke allenast ehuru trakteringen 
för öfrigt var riklig utan äfven sqvalret och det i Sve- 
rige så beklagliga ^småpratet.» 

Conversationen rörde sig så lifligt och ledigt 
omkring litteratur, resande artister, ny componerad 
musik, notiser från gamla verlden, det pågående 
presidentvalet, tal hållna af ny-valda gouvernörer 
etc, att hade några af våra svenska herrar kritici 
åhört den skulle de kanske stämplat samlingen tili 
en ^blåstrumps-klubb" e. d., dock kan jag bedyra, 
att de på samma gång skulle blifvit förtjusta i de 
friska rosenläppar, som med så mycken entusiasm 
uttalade önskningar för sitt lands väl! 

Jag blef, som man säger "pumpad ,? med tu- 
sende frågor angående Sverige och slutligen då jag 
berättade om våra svenska jular, våra midsommars- 
fester, våra ljusa sommarnätter, våra strömmar med 
sitt klara hägrande vatten, våra förtjusande silfver- 
blå små insjöar, våra af rimfrost glittrande skogar, 
vår i flera månader snöbetäckta jord, vår skridsko- 
åkning, vår flammande Norskenshimmel, våra blom- 
strande ängar och vår förtjusande fågelsång samt 
andra ting helt och hållet fremmande för de södra 
Förenta Staterna blef förtjusningen så stor, att hela 
den lysande samlingen af snillrika damer kröpo till 
mig lik en mängd menlösa barn, som lyssnade till 
någon väninnas sagor. 

När vi skildes på aftonen skulle jag, enligt det 
amerikanska bruket, kyasa all*. 



103 

Vid inträdet i min tysta kammare kände jag 
mig både rörd och lycklig och utropade för mig 
sjelf: Ack! hvad llfvet ändock kan vara skönt! och 
ännu i sömnen drömde jag om, huru godt det kän- 
des, att i ett fremmande land blifva så omfattad 
med vänlighet och aktning och detta ej för rike- 
dom, ej för slägtförhållande, ej för skönhet, ej för 
tingdom och ej för snille, utan för det svenska nam- 
nets skull! 

Dagarna i Greenville flögo fram och då jag 
efter fyra dagars vistelse der vände det ryggen, sak- 
nade jag ået, såsom man saknar en kär vän, h vil- 
ken man vet sig aldrig mera få återse. 



Sparieiaborg, 

Juli 1856. 

Detta s. k, södra Carolinas ^Åthen» hade jag 
länge längtat efter att se och vistas uti. Slutligen 
blef min längtan uppfylld på så sätt, att jag skaf- 
fade mig några rekommendationsbref dit och under- 
rättade några af mina bekanta att jag önskade bilda 
en "class» i blomstergörning, konstmålning o. d, för 
att dermed betäcka resans kostnader. 

Allt lyckades öfver förväntan och jag inackor- 
derade mig först i ett Hotel, men sedan i ett privat 
^boarding house.» 

Spartenburg hade fyra af de större ?5 college," 
tvenne för unga fruntimmer och tvenne för ynglin- 
gar, två methodistiska och två presbyterianska. De 
förstnämda isynnerhet voro alldeles förträffliga. Som 
dessa skolor voro mycket stora, icke allenast i så 
fall, att byggnaderna, gården och parkanläggningarna 



104 

skulle genom sina omkretsar gjort heder åt t. o. ni. 
en krigsakademie, utan äfven elevernas antal, så 
fulltaliga och lärarena så många; hade staden fått 
namnet af Södra Carolinas Athén. 

Visserligen föreföll detta namn mig b af va nog 
mycket pretention, men dock var det ej utan att 
befolkningen i staden hade tagit ett visst intryck af 
umgänget med dessa 12 till 16 hundrade unga stu- 
derande af båda könen och en ungdomlig stämning 
tillika med en viss sträfvan uppåt fann jag i nästan 
hvarje familj. 

Lärare i så väl de döda som Jefvande språken 
funnos från Europas skiljda länder, alla betitlade pro- 
fessorer. De läroämnen, som för öfrigt meddelades de 
unga qvinnorna voro utom deras eget språks full- 
komliga kännedom : historia, geographie, geometrie, 
ma( hematik, physik, astronomi, botanik, skönskrif- 
ning, teckning, målning, musik, sång, harmonie 
och slutligen två gånger i veckan undervisning i 
finare handarbeten. Dessutom gafs der "lektures 55 
(föreläsningar) i andeliga och moraliska ämnen hvar- 
annan dag. 

Merändels voro skolorna indelade i fyra klas- 
ser" och en fullkomlig tillsyn rådde öfver allt. 

Skolungdomen såg glad och lycklig ut, då de 
på sina lofstunder sprungo, lekte, hoppade öfver rep 
eller sjöngo och dansade i de gröna parkerna i sina 
merändels hvita lösa koftor och flätade hår med blåa 
bandrosetter. 

Söndagarna gingo de tre och tre, med sina lära- 
rinnor i spetsen till kyrkan. Den methodistiska skolung- 
domen alltid klädda lika i kornblått barege om som- 
maren och helylle om vintern och krithvita hattar. 
En mängd af rigtigt vackra, ja sköna ansigten såg 



105 

man deribland med präktiga profiler, men kroppar 
utan hållning och sällan välvexta. 

Anda till 22 ä 24 år vistades de qvar i skolorna. 
Af detta kan man höra, att de ej såsom i vårt land 
fruktade att blifva ansedda, såsom: redan gamla 
eller ^passerade» då de sedan kommo ut i verlden; 
utan att den inre bildningen och det sanna behaget 
intogo männerna mera, än den första ungdomens 
rosor. Ingen fann sig i Amerika generad för sina 
år (hon månde varit gift eller ogift) ehuru man 
mindre än i Sverige vågade fråga ett fruntimmer 
derom. 

Men så länge hon hade qvinligt behag i sina 
rörelser, ljufhet i sin blick, förstånd och iif i sin con- 
versation, smak i sin klädsel och takt i sitt sätt att 
vara, blef hon en välkommen gäst äfven ibland de 
yngsta samqväm så länge hon sjelf fann sig road 
der af. 

Efter en vecka eller så var jag redan införlif- 
vad med många rätt goda familjer och njöt såsom 
vanligt af amerikanarnas gästfrihet och fina upp- 
märksamhet mot fremlingar. Redan tredje dagen 
hade jag besök af Re ver. M:r Tailor, som (hvilket jag 
mycket väl förstod) kom för att utforska hurudan 
^Lady" jag var innan han såsom en af förestånda- 
rena för fruntimmerskolorna sände sin hustru att göra 
mig sin visit. Lyckligtvis utföll hans omdöme om 
mig till min fördel, ty icke allenast samma dag på 
e. m. kom hans fru till mig, utan sedan ganska ofta. 
Genom deras bekantskap hade jag tillfälle att se 
det inre af skolorna, hvilket i allt öfverensstämde 
med det yttre och med det myckna jag hört om 
dess beqvämlighet och ordning. 



106 

En rörande scen var jag en söndag vittne till. 
En af presterna för den methodistiska församlingen 
hade tvenne täcka döttrar, omkring 16 och 17 år, 
men som de enligt det amerikanska bruket lemna- 
des fullkomlig frihet att sjelfva välja sin trosbekän- 
nelse voro de ej ännu confirmerade. 

Som de oaktadt sitt öfvervarande af den ena natt- 
vardsgången efter den andra i den methodistiska kyr- 
kan voro lika obestämda i sina val hade fadren och 
modren redan i hemlifvet börjat frukta, att deras 
älsklingar skulle välja en annan trosbekännelse än 
deras egen! Stor blef derföre deras glädje och rörelse 
då de den omförmälda söndagen efter en af fadren 
utförd herrlig predikan, som i lefvande färger be- 
skref religionens andliga kraft och välsignelse och vida- 
re punkt för punkt genomgick den methodistiska tros- 
bekännelsens enkla sanningar sågo sina båda eng- 
lasköna döttrar hasta fram till altaret (den äldsta 
först) och der knäböjande blifva liggande tills bönen 
efter predikan blef läst och fadren sjelf hade med- 
delat dem det heliga sacramentet. Tår på tår tril- 
lade så stilla utför den vördnadsvärda fadrens kin- 
der och en salig glädje spred sig kring hans ansigte. 
Jag hade aldrig skådat några till utseende lyckligare 
nattvardsbarn! Det var ej dessa förgråtna genom 
öfverspänning utmattade väsenden man så ofta ser 
vid dessa tillfällen, utan det var som det borde vara 
en själens glädje fen t! 

Som jag bodde i en privat familj hos hvilken 
det fanns ungdom och ett liiligt ehuru osökt säll- 
skapslif hade jag fördelen af, att dagligen vara i be- 
röring med nya menniskor och kunde i tysthet göra 
mina observationer. Nu såsom alltid i Nord-Arne- 



107 

rika fann jag conversationen god och enligt mina 
fordringar. 

Det skulle aldrig kunna hända en amerikanare, 
att i fruntimmerssälskap vilja agera qvick på bekost- 
nad af det passande. 

De inse ock detta med rätta,, att det ligger intet 
snille åtminstone ingen ära uti att säga equivoguer 
utan blott bevisar en förskäm d smak. Men, "hvaraf 
hjertat är fullt, talar munnen» — ty jag åtminstone 
har svårt att fatta huru orena ord skulle kunna för- 
ena sig med rena tankar! 

Ja! det är bara i mitt kära fädernesland, der 
osedesamt, ja plumt tal retar och lifvar conversatio- 
nen och der männerna (alltid med undantag) förstås 
tyckas hafva sin glädje af att framkalla blygselns 
rodnad på qvinnans panna, ej ihågkommande, att 
för hvarje gång detta förnyas, tager det med sig 
något af det fina doft. så tjusande hos ungdom och 
oskuld. Nog var jag många gånger i Amerika för- 
vånad öfver allt det väsende som de der gjorde öf- 
ver sina såkallade "great men" och jäg tyckte 
t. o. m. att detta namn bestods alltför frikostigt åt 
endast medelmåttor, men de skulle dock i sanning 
ej för en enda minut tagit i betänkande att resa 
en minnesstod öfver t. ex. en von Braun. 

I Spartenburg såsom annorstädes i Förenta Sta- 
terna gjorde fruntimmerna sin finaste toilette på e. 
m. litet före solnedgången för att då njuta af den 
fria luften och de grönskande skogarna, antingen till 
fots, häst eller i vagn. Merändels var någon pitto- 
reskt belägen, kalla mötesplatsen, der man nöjde sig 
med ett eller par glas friskt vatten som traktamente. 
Conversationen och det glada fina skämtet var i 
qvintessensen af dessa samlingar eller glada utflygter. 



108 

Jag gick en dag objuden till en af mina be- 
kanta, en glad, ung och lefnadsfrisk fru. Hos henne 
var en skara af unga damer och herrar samlade i 
trädgården, för att binda kransar och buketter till 
en förestående fest. Konversationen föreföll mig så 
originel och frisk, att jag vill här försöka att åter- 
gifva den. 

»Min Gud, Annie, säg oss för all del hvad kär- 
leken är» (sade de unga damerna). »Herrarne på- 
stå, att den är af gudomlig natur och det verk- 
sammaste medlet till förädling och sällhet, och vi 
åter, att den sändes oss såsom den första skugga 
på lifvets tafla och hvilken såsom blott och bart en 
fantasibild plockar med sig barndomens friska blom- 
ster, utan att gifva i ersättning annat än suckar och 
tårar. Du Annie kom liksom från höjden för att 
slita vår tvist: säg oss, säg oss! hvilka hafva rätt?» 

»Ja! från höjden kom jag nästan,» sade Annie, 
»ty se, berget derborta är ej så l^gt, och derifrån 
har jag hemtat dessa »björnhallon;» glömmen nu 
alla hjertnjupna fraser: plocken och äten ett bär i 
sender och i ordning som vi nu sitta! Den som 
får sista bäret, den skall afhandla kärlekens natur 
och inflytande till glädje eller smärta.» 

Sagdt och gjordt! Brådskan och ifvern att 
hinna botten af korgen blef både nöjsam och löjlig 
och i samma fruktan som i "Liten lefver än,» skyg- 
gade man undan för det sista bäret. Slutligen skal- 
lade ett jublande förtjusningsrop: Annie, Annie blir 
den sista! Och verkligen satt äfven Annie der rätt 
flat med det sista bäret på nålen och sökte liksom 
fånga ord ifrån luften, ty ingen tycktes mindre än 
hon ha' gjort sig reda för kärlekens halt och natur. 
Hon storskrattade ovilkorligtl 



109 

"Min Gud hvad du är stygg! Kan nian börja 
en så sentimental afhandling med skratt, tycker du?" 
ropade en mängd glada röster. Annie bad beve- 
kande om ^försköning;» omöjligt! "Nå väl, mitt 
herrskap, jag bönfaller då om uppskof,» sade hon. 
"Kanske i afton vid månans strålar jag får mera 
mod att ur det verkliga lifvet söka ledning för våra 
omdömen; alltså, sammankomsten förnyas kl, 7 i 
södra paviljongen!" 

På slaget 7 voro alla åter samlade och Annie 
började med en antagen högtidlighet: 55 Som ända- 
målet med denna sammankomst är att afgöra ett 
ämne af högsta vigt, neml. kärlekens skadliga eller 
välgörande inflytande på menniskonaturen och jag 
enhälligt af alla dessa värda ledamöter blifvit kal- 
lad att utreda denna qvistiga fråga, så äskar jag 
nu ljud och lånande en ung frus poetiska utgjutel- 
ser till sin man, lemnar jag åt hvars och ens egen 
känsla att afgöra, om ej hon hade uppfattat kärle- 
ken på dess sannaste och skönaste sida.' 5 

Derpå följde efterföljande verser, som läsaren 
må ursäkta om jag har något för mycket fritt öf- 
versatt : 

O Mary! så sade min make en gång, 

Din ömhet jag fullt vet att skatta, 

Men ej mer som fordom nu skallar din sång, 

Som lärkan jag ej hör dig skratta. 

Säg, saknar du redan de flyende da ? r, 
Då du som en vårvind sågs flyga? 
Och kanske ditt minne tillbaka nu far 
Till barndomens nöjen så blyga? 



110 

Ack älskade, tala! dölj intet för mig, 
Jag fullt i ditt hjerta vill blicka: 
Jag vet att det fordna var kärt inför dig, 
Der lyckligt du lefde som flicka. 

Jag lemnar dig nu, att i flygande hast 
Utföra livad pligten mig bjuder, 
Men kommer tillbaka och sluter dig fast 
Till hjertat af oro nu sjuder! 

Svar: 

Långt bort på landet, uti enslig vrå, 
Jag lefde skilj d från stora verldens nöjen; 
Bland vild natur och höga bergen grå 
Jag skapade mig inre lif och löjen. 

Jag ystert log; som barnet lekte bort 
Den leda gäst, som kallar sig för smärta, 
Ty sommarns tid, som är så ljuf, men kort ? 
Bör icke lemna tornet i vårt hjerta. 

Jag msam lefde; intet väsen än 
Förstod det svärmeri ur ögat lyste, 
Men hvarje blomma var för mig den vän, 
Som kärleksvarmt mot mina blickar myste. 

Mitt friska blod, som uti vågor sprang, 
I hvarje stjerna såg en vän och syster, 
Som lyddes till den sång mot rymden klang, 
Med vind och echo lekande helt yster. 

Och böljans brusning vnr för mig den sång, 
Den käraste mitt hjertn kunde höra; 
Jag kunde lyssna dertill natten lång, 
Mot gröna jorden lutande mitt öra. 



lil 

Uti mitt Eden leende och skönt 

Jag lefde lycklig, räknande ej stunden, 

Allt stod i som manis färgprakt, allt var grönt, 

Och solen kretsade kring himlarunden. 

Och nu? hur är det? — Fråga icke mig, 
I blyger fröjd nu mina sinnen leka 
Och hemta harmonie. Ack! blott från dig, 
Som himlaskönt förstår mitt hjerta smeka. 

Visst var den "fordna tiden mig så kär, 35 
Men ej den liknas kan vid denna himmel, 
Som nu jag funnit vid ditt hjerta här 
Och gjort mig döf för svärmeriets h vimmel. 

kärlek dock! det högsta du väl är, 
Ty du i verklighet förbyter villa, 

A t svaga menskoväsen dygd beskär 

Och blommar ljuf, fast undangömd och stilla. 

Fast icke nu jag sjunger såsom förr 
Och »skrattet klingar ej i yster yra,» 
Jag lefver lycklig inom hemmets dörr 
Och slår än djupa toner på min lyra, 

1 denna sång, o du min make tag 
Ett stilla ljud utaf mitt hjertas låga, 
Min svaghet led och kärlek som i dag 
Blir alltid svaret på ditt hjertas fråga. 55 

Några minuters tystnad följde på dessa ve 
men slutligen ropade alla flickorna med en mun: 
»Så skulle du ändå gifva herrarna rätt, det väntade 
vi ej af dig, Annie.» 



112 / 

»Tyst! mina vänner,» hviskade hon, »låt dem 
gerna få rätt; det icke allenast hedrar deras hjer- 
tan, utan innebär för oss det mest hedrande lofobd! 
ehuru vi i parenthes sagdt föra det gladaste lif in- 
nan vi börja att inqvartera dessa jordens herral i 
våra små undangömda hjertkamrar!» 1 

»Som barn kunde jag alltid lättare förestäla 
mig att »en kamel kunde gå genom ett nålsöga» 
än att en hel man kunde rymmas i mitt hjerta.»] 

»Och nu» frågades? 

Nu? »nu kan jag rymma hela tiotalet» saie 
Annie leende. 

»Du är flyktig?» ropades. 

»Ja, ja men, det lär nog vara hufvudfelet" sade 
hon lindrigt rodnande och med barnets oskuld i kin 
klara blick! I samma ögonblick steg månans gyl- 
lene klot upp vid horizonten. Allas blickar häftades 
vid samma punkt, allas hjertan tycktes känna lika, 
vinden susade sakta i vinrankorna och accasiaträden 
liksom en fridhelsning till jorden och oss! 

Vi kände närvaron af den eviga kärleken. 

Bland de många och vänliga bjudningar jag 
jag emottog i Spartenburg var ingen i mitt tycke 
mera förtjusande än en bjudning jag hade till det 
såkallade »Eremitaget» bebodt af en enkedoktorinna 
med sin dotter, tvenne dotter-döttrar och ett Engelskt 
fruntimmer, som var som dotter i huset, emedan hon 
hade i Amerika förlorat sin mor på samma gång som 
doktorinnan en dotter. Den sista och förstnämda 
af fruntimren kommo sjelfva för att hemta mig i 
öppet åkdon för att taga en promenad kring staden 
innan vi intogo vårt thé. 

I tunna barége-klädnin^ar, barhufvade och med 
lefvande bröstbuketter foro vi enligt landets sed 



113 

kring stadens promenad-platser för att njuta af den 
svala aftonluften och stannade slutligen vid ett litet 
intagande ställe utanför stadens östra enda. 

Jag välkomnades af den vördnadsvärda matro- 
nan och hennes båda barn-barn, tvenne flickor om- 
kring 14 och 15 år, ljufva vackra väsenden, den 
ena med mörka, och den andra med ljusa natur- 
liga lockar omkring hals och axlar. Hvitkläddaoch 
med kransar af snöhvita hagtornsblommor, som 
de sjelfva nyss plockat och bundit. I parentes får 
jag lof ock nämna att i Amerika pryda sig under 
sommaren alla unga flickor med lefvande blomster 
och kransar på håret. H vårföre ej så äfven i Sve- 
rige? Der blommornas och sommarens tid är så 
kort? 

Hela arrangemanget för soupéen bestod i varmt 
hvetebröd, smör, ost, kall tunga, dito kyckling, sar- 
diner, rostade bröd, varma vofflor och det mest aro- 
matiska doftande thée (utan grädde), små lätta bord 
placerades för hvarje person med sin vackra tallrik 
och silfverknif och några unga negerflickor med hvita 
turbaner, buro omkring brickorna med matförrådet. 
Derefter gjordes musik och sång af de båda äldre 
ogifta fruntimren och sedan framträdde till pianot 
de båda unga tärnorna för att för mig sjunga några 
originela segersånger. " 

Som instrumentet stod i en fördjupning i rum- 
met, omgifvet af hvita, rika och luftiga draperi er, 
så togo sig de spelande fruntimren mycket väl ut 
der med sina riklockiga och blomsterkransade 
hufvuden belysta bakifrån af en skinande gaslam- 
pa. Det skulle hafva varit en förtjusande tafla att 
måla af! 



114 

Hela huset tycktes vara ett litet konstkabinett, 
ty som det Engelska fruntimret fyra gånger på 6 år 
varit öfver till Europa, så hade hon samlat en mängd 
af sällsyntare konstalster af olika slag och beskaffen- 
het, för att dermed förvåna i Spartenburg. 

Kl. straxt efter 11 eller nära tvenne timmar 
efter soupéen inkom åter den unga "negressen" och 
kringbar ungsvarma, utsökt delikata mandel- och 
gelé-tårtor samt lemonad med is uti. 

Alskeligare fruntimmer än alla dessa fem, tror 
jag knappast funnos! 

Modren sjelf föreföll mig dock ej lycklig, jag 
erfor sedan, att i en öfvervåning qvaldes en äldre 
dotter, tokig — i följd af en olycldig kärlek! äfven 
der fanns det således ämne till qval och smärta om 
man lyfte på täckelset! 

Klockan straxt efter 12 stannade vagnen åter utan- 
för min port och jag inträdde i mitt rum, icke alle- 
nast med en behaglig och tacksam känsla, utan äf- 
ven med täcka souvenier från modren och hennes 
döttrar. 

Jag hade då varit två hela månader i Spar- 
tenburg och blifvit så införlifvad med de flesta fa- 
miljer, att jag trodde mig ganska väl känna deras 
seder ^ vanor och bruk! jag fann der såsom öfver 
allt i Norra Amerika, der jag hade vistats, att det 
ingalunda var svårt, att komma underfund med indi- 
vidernas karakterer, ty det kan ej finnas, något folk 
i verlden, mera oförstälda i hjerta och själ! Deras 
fel likasom deras meriter falla genast i dagern och 
det är en naturlig följd af uppfostran, ty man må 
klandra (och detta med rätta) huru mycket man vill 
det sjelfsvåld, som tillåtas de Amerikanska barnen, 
så afhåller det åtminstone från inmarighet och falsk- 



115 

het! Afven i Spartenburg fann jag slafvarna glada, 
lyckliga, väl klädda och födda och barnen så inför- 
lifvade med de små b vita barnen, att de tumlade 
och rasade med dem såsom lekkamrater det böra. 

1 den familj jag bodde såsom i flera andra, lärde 
döttrarna i huset de små svarta att läsa. — På min 
förfrågan om det ej vore förbjudet i lagen? svarades: 
-"att så visserligen vore- men att alla såkallade bättre 
familjer gerna blottställa sig för att få erlägga den 
ringa plikten för nöjet att få gifva undervisning åt 
dessa "deras svarta barn." som på annat vis ej kunde 
få det. Vidare hörde jag till min glädje att plik- 
ten nästan aldrig utkräfves. 

Jag såg en dag tvenne välklädda barn komma 
storgråtande och skyndsamt gående framåt gatan. 
Jag öppnade mitt fönster och frågade om de hade 
blifvit hemkörda från skolan efter de kommo i så 
ovanlig tid och gråtande. "Ack nej!" svarade den 
äldsta, *men mamma har skickat efter oss, emedan 
^Nurse-* (sköterska) håller på att dö och tillade hon 
storsnyftande »we love her so much? (vi älska henne 
så högt). 

Hvem anar i Sverige något sådant om slafegar- 
na? Sista dagen jag var i Spartenburg kommo flera 
^Ladies 55 till mig och försäkrade under afskedsta- 
gandet, att de genom mina beskrifningar älskade 
rigtigt Sverige och att de i en framtid ämnade be- 
söka det. 

Afven M:r Tailor gaf mig sista dagen ett besök 
och hade då med sig en plansche öfver Stockholm 
tillika med en beskrifning öfver dess skönhet. Stock- 
holm kallades deri Nordens Venedig. — Som han 
nyss hade erhållit det uttryckte han sin glädje öfver 



116 

att kunna meddela mig denna underrättelse innan 
jag for. 

Som han var, icke allenast en fullkomlig gent- 
leman med det granlagaste sätt ulan äfven en myc- 
ket instruerad person hade jag haft mycken glädje 
och nytta af hans umgänge. 

Då jag såg hans ståtliga vackra figur för- 
svinna för alllid kände jag den tomhet, som jag en- 
dast vid skiljsmessan från verkligt ädla personer 
brukade erfara. 

Spartenburg skulle ha varit en fullkomligt vac- 
ker stad om den ej varit så oregelbunden och med 
så många små hus inkilade emellan de stora. 

Gatorna voro breda och med planterade trädrader 
på båda sidor. Fyra stora vackra kyrkor, rådhuset, 
de stora välbygda skolhusen, och Hotelen voro i bygg- 
nadsväg de väsendtligaste, ehuru en stor mängd med 
vackra privata hus reste sig älven med stor preten- 
tion och intog ögat genom sina utsökt vackra träd- 
gårdar och orangerier, alla synliga till gatan. 



Unionrille. 

Aug. 1856. 
Som jag hade åtskilliga bekantskaper och en 
qvinlig vän i denna stad, så beslöt jag att fara en 
liten omväg, på vägen till det amerikanska hemmet 
för att på ett par veckor få vistas der, Jag ån- 
grade det ej, ehuru denna Norra Carolinas stad var 
föga vacker, eller af mycket intresse. Jag ville dock 
lära som redan sagt så mycket som möjligt af den 
amerikanska befolkningen och se dem på olika trak- 
ter och under olika förhållanden. 



117 

Min vän Mrs D. hade redan ordnat rum åt 
mig på hotellet, der jag tycktes vara väntad med 
stor spänning, dels emedan jag var en svenska, som 
snart skulle lemna det »fria, lyckliga Amerika" för 
ett sådant island som Sverige! der man måste vara 
klädd i skinnpelsar och åka efter renar på en snö- 
betäckt mark;» den obildade klassen har ej hört nå- 
gon annan beskrifning öfver Sverige än den öfver 
Lappland och der det funnes en kung!» i deras tanke 
detsamma, som en »blodhund!» och dels emedan 
jag var vän och recommenderad af Mrs D., som var 
ortens förnämsta notabilitet och hvars man var en 
utmärkt talare och stadens representant. För allt 
detta blef jag emellertid så väl emottagen af isyn- 
nerhet hotellets fru, att hon ville i ordets fulla be- 
tydelse »proppa» mig med mat och dryck. Något 
så ovanligt i Amerika der det aldrig brukas att 
truga någon öfver ens förmåga; men så var hon 
äfven en infödd Irländska. För att dock ej helt och 
hållet afsäga mig hennes tillbud af mellanmål och 
trakteringar begärde jag hvarje förmiddag en kopp 
sasafra-thé; hvilket jag fann förträffligt svalkande 
under den heta, tryckande värmen. 

I ofvannämde stad hade jag äfven tillfälle att 
se, några »Yankee och Yankees tricks,» der voro 
neml. i samma hotel der jag bodde, en herre med 
sin familj från de Norra Staterna (dessa de enda så- 
kallade Yankees) som uppträdde för att visa sin 
»kraft öfver ande-verlden,» och ehuru jag var en 
otrogen, vid inträdet visste jag ej hvad jag skulle 
tro, om det var sanning eller bedrägeri hvad jag 
såg med egna ögon och sundt förnuft, sä förundrans- 
värdt syutes det mig och alla andra! 



118 

Den såkallade "borddansningen" var ett intet, 
äfvenså andeknackningarne, som sade huru gammal 
jag var, huru många år sedan den eller den vigtiga 
händelsen i mitt lif etc, en småsak i jemförelse med 
de andra experimenterna, såsom t. ex. att ett fyra- 
årigt barn sattes vid ett bord med en blyertspenna 
i handen framför ett ark hvitt papper och "genom 
andens osynliga ledning af handen» skref helsningar 
till de kringstående från deras döda anförvanter med 
en fullkomligt läslig och god stil! 

Stundom inneburo de skriftliga helsningarna 
från andeverlden, varningar mot någon förestående 
frestelse, förebråelser för begångna synder eller upp- 
muntringar till förtröstan och tro. 

Den lilla ljuslockiga flickan såg nästan yngre 
ut än sina år och var sjelf nästan som ett litet an- 
deväsende, som med naiv oskuld gladde sig åt de 
streck, som bildade sig under hennes hand, utan att 
kunna dechiffrera dem. 

Väl tio personer af de närvarande åskådarna 
anmodade den lilla flickan att skrifva, hvad deras 
döda mödrar, hustrur in. fl. "behagade säga dem." 
Den döda tycktes alltid hafva som man säger: "träf- 
fat hufvudet på spiken," ty stor rörelse och förvå- 
ning målade sig på de ansigten som mottogo dessa 
papper. 

Några gingo så långt, att de till och med på- 
stodo det voro deras döda anförvanters stil etc. Visst 
var emellertid, att ej alla brefven hade samma stil. 

För åskådarens ögon styrdes handen liksom af 
en osynlig makt. 

Jag var verkligen stum af förvåning, ty var 
detta taskspeleri., så var det i sanning beundrans- 
värd t! 



119 

Jag ville så gerna genomtränga hvad för sorts 
folk till karakteren dessa menniskor voro, att en dag 
då frun var illamående gjorde jag henne såsom bruk- 
ligt i Amerika mitt besök. 

Den lilla flickan sof vid mitt inträde oskuldens 
sömn med sin docka tätt kramad i sin farna, modren 
sjelf låg i en lätt sommarblus på en soffa och tjena- 
rinnan en fri negress satt och sydde i ett fönster. 
Allt var ordentligt och såsom hos ett vanligt och 
godt folk utan tecken til 1 förställning eller bedrä- 
geri. Med stor belefvenhet emottogs jag och efter 
yttrandet af några allmänna samtalsämnen gick jag 
varsamt, ehuru steg för steg allt djupare och dju- 
pare i henne som man säger: "in på lifvet» för att 
låta henne veta, att jag var en otrogen och att det upp- 
träde jag varit vittne till, af mig betraktades såsom 
ett skämt, fullkomligt värdt den frivilliga skänk, som 
offrades, men af ingen djupare betydenhet. 

?>Ni gör mig mycket orätt om ni tror jag kun- 
de skämta med så allvarsamma ämnen," sade hon 
med en lugn röst. "Jag, lika så litet som Ni miss, 
kan förklara hvarifrån jag och detta barn hafva 
hem tat vår gemenskap med de för längesedan döda 
själarna, men att så är, är sant och bevisadt och 
äfven i denna stund hör jag huru Andarna knacka 
åt mig; lyss!» 

Några högst egna knackningar i väggen hör- 
des verkligen, och dä hon började en konversation 
med sin salig svärmor, tänkte jag: menniskan är 
tokig — eller ock jag ovärdig att förstå och upp- 
fatta dylika öfverjordiska tilldragelser. 

Slutligen yttrade jag, så grannlaga jag kunde, 
min förmodan, att om man varit nog lycklig, eller 
olycklig, att framför alla andra menniskor hafva fått 



120 

sådan underbar förmåga, detta säkert vore en gifvet 
af höjden för annat ändamål, än att blott och bart 
dermed förtjena penningar, helst som hennes man 
hade ett annat yrke, så motsatt som möjligt, . nem- 
ligen: att undervisa ungt folk i dans! 

På detta svarade hon icke, utan fortsatte con- 
versationen med den i väggen »knackande anden.** 
Jag kysste med en sorglig känsla den lilla flickan, 
nickade åt den häpna tjenarinnan och aflägsnade 
mig efter en obesvarad kompliment för värdinnan. 

Jag kände mig vid inträdet i min kammare 
både ledsen, förtretad och flat Ledsen, i händelse 
jag hade sårat den stackars frun med min upprig- 
tighet; förtretad vid tanken, att hon kanhända up- 
penbart ville bedraga mig och flat öfver, att jag ej 
kunnat upptäcka sanningen. 

Så mycket välkomnare blef ett besök af en ung 
Lady, som kom för att anmoda mig att taga med 
henne en promenad till häst! Hon skrattade så hon 
gret vid beskrifningen, som jag gjorde henne om 
mitt besök hos andeskåderskan. 

Utkommen på fria fältet, sade Miss T — : »Ef- 
ter jag nu lyckats att få Eder i det vanliga lynnet 
igen, får Ni lof och hjelpa mig skratta åt en af 
mina afvisade friare ! Men hör först på, huru jag 
behandlade honom i går. Han kom såsom vanligt 
och satt ända till kl. 1 1 orörlig vid min sida, ehuru 
han såg huru jag mer än en gång sökte qväfva 
mina gäspningar. Han hade sedan några månader 
varit förfärligt efterhängsen. Jag hade länge anat 
att det var mitt blifvande arf han framför allt äl- 
skade, och af en händelse fick jag för några dagar 
sedan veta, att han yttrat i ett sällskap af unga 
män, som hade brytt honom för hans enträgenhet 



121 

emot mig: "Mina vänner, flickan kunde jag nog 
lätt försaka, men se, »the old mans pocket book 
(den gamle mannens plånbok) är svårare att öfver- 
gifva tanken på.» 

Slutligen reste han sig i går i det han yttra- 
de, antagaode en öm och blyg ton: »Miss T—, ni 
måste ovilkorligt hafva anat, att mina täta visiter 
och det företräde jag gifvit denna familj har föran- 
ledts af ett enda föremål^ hvars egande stund eligen 
fyllt min själ med ljuf längtan.» 

"Helt visst," svarade jag. J? Jag påminner mig 
hafva hört något sådant, och skall derföre blifva 
allt för lycklig att kunna uppfylla eder önskan»» 
I detsamma lemnade jag honom en tom, gammal- 
modig saffiansplånbok, som dagligen brukades af min 
far. "Detta är, som jag har blifvit underrättad, fö- 
remålet! Tillåt mig att göra er en skänk deraf och 
på samma gång gratulera er, att Ni för framtiden 
ej har någon vidare orsak att fortsätta edra »visi- 
ter» eller visa denna familj hedern af eder ^utmär- 
kelse.» 

Så afvisa Amerikanskoroa sjelfkära och egennyt- 
tiga friare, men det heter ej heller såsom på sven- 
ska: »hon har gifvit honom en korg,» utan: »she 
has kicked him (hon har sparkat honom). 

Jag kunde ej afhålla mig från att skratta, sa 
ypperligt härmade miss T — den olycklige friarens 
röst och mine. Men jag skrattade minsann ej två 
dagar derefter, då jag utanför hotellets port hörde 
ett oredigt sorl och derefter tvenne pistolskott. Jag 
och de andra fruntimren skyndade till fönstret och 
sågo den äfven omförmälda unga mannen blek, van- 
stäld och nästan vild bortföras med våld af två sina 



122 

vänner och en annan mansperson sårad och blodig 
lyftas upp frän gatan. 

Det var den unge olycklige friaren, som i vild t 
raseri hade hämnats på den person, som hade sqvall- 
rat för det unga fruntimret om hans obetänksamma 
yttrande. 

Det var första gången jag under min mång- 
åriga vistelse i Förenta Staterna varit vittne till 
Amerikanarnes i Sverige så mycket omtalade »våld- 
samma passioner" och okufliga »hämndkänsla». Det 
gjorde på mig derföre ett så mycket djupare in- 
tryck! 

Den unge mannen arresterades till dess hans 
sak kunde förekomma vid nästa »Court» (en sorts 
domstol, som upprättas af en domare och flera lag- 
karlar fyra gånger om året i alla smärre städer). 

Som det ansågs som en duell och den sårade snart 
tillfrisknade, slapp den anfallande med tvåmånaders 
arrest och 50 dollars plikt. Han måste dock lemna 
staten och sin familj, emedan han blef allmänt ut- 
pekad, icke allenast för sitt vilda anfall på öppen 
gata, utan nästan än mera för sitt »egna» af sked 
af den unga damen. 

^Kom,» sade Mrs D — till mig en dag, »och 
låtom oss göra en visit hos en lör ett år sedan hit- 
flyttad Tyska, H varje gång hon tager emot någon 
främmande, kläder hon sig i hatt och hvita hand- 
skar; göra de så äfven i Sverige?» 

Då jag skrattade åt denna fråga, sade hon: 
j>Ja ja, ni tror jag narras, men Ni får väl se.» Och 
verkligen: sedan vi väntat en god halftimme, kom 
frun i huset med hvit sidenhatt och hvita hand- 
skar, välkomnande oss på dålig engelska och tog 
plats emellan oss i soffan. Jag var så olyckligt full 



123 

af skratt, att jag ej vågade lyfta mina Ögon till Mrs 
D— , af fruktan för ett utbrott deraf. 

Alla de bättre fruntimmer jag lärde känna i Uni- 
onville hade ett mer än vanligt godt lynne och voro 
så känsliga för allt det löjliga i lifvet, att vistelsen 
i denna stad var rigtigt uppfriskande för själen. 

Dock, att der äfven fanns djupt allvar, bevi- 
sar följande yttrande af en gammal plantage-ega- 
re: »Helsan är en stor välsignelse; Förnöjsamheten 
en stor välsignelse; tillgifna, älskande och trogna 
Vänner en stor välsignelse äfven; men störst af alla 
välsignelser är dock att vara en sann Christen. Ty 
låt en menniska hafva allt hvad ver! den kan gifva 
henne, och hon är i alla fall olycklig, om hon har 
ett orent, oreligiöst och tviflande hjerta. 

Låt deremot en annan hafva intet mera än för- 
mågan att kunna betrakta naturen och förhållan- 
dena med ett upplyst förstånd: ett förstånd, som 
kan se Skaparen i Hans verk, kan betrakta dem 
såsom ett bevis på Hans makt, Hans vishet, Hans 
godhet och sanning, och denne sednare är lyckli- 
gare i sin fattigdom än den andra i sin rikedom. 
Den första är blott litet större än ett oskäligt djur, 
men den sednare blott litet lägre än en Engel!» 

Jag kände ett begär att böja mig ned för att 
kyssa den gamle mannens vissnade hand och så- 
lunda tacka honom för dessa sköna sanningar! Men 
— ack I huru skulle väl en sådan qvinlig mjukhet 
kunnat ha* fattats i Amerika, der icke ens en liten 
flicka kysser sin faders eller moders hand? 

Jag såg äfven i Unionville några Indianer, men 
som de voro klädda såsom Amerikas öfriga gentle- 
men och hade antagit deras skick och talesätt, så 
kände jag föga intresse för dem. De voro kring- 



124 

vandrande köpmän och som de arbeten de försålde 
voro för det mesta förfärdigade af dem sjelfva eller 
deras qvinnor och barn, så hade de mycken afgång 
i följd af dess egna snitt och konstfärdiga broderier! 

En ung Indiangosse öfvertalades dock en dag af 
några herrar, att mot betalning ikläda sig sitt hem- 
lands drägt och visa sig för mig. Han blef så för- 
skönad både till ansigtsuttryck och kroppshållning, 
att jag ej kände igen att det var samma yngling, 
som jag några timmar fornt hade handlat med. 

Han hade blifvit med sin korta kjortel, sina 
lindade ben, sin öfver bröstet i kors lagda mörk- 
röda långhalsduk eller schal och sina dyrbara sva- 
jande plymer lik en ung prins, hvars hårda öde man 
kände sig frestad att begråta. 

Jag såg i ofvannåmnda stad en liten bok, som 
bars i fickan af nästan h varje husmoder. Det var 
rigtigt aktningsbjudande att se, huru hvar och en 
af dem sökte att rätta sig efter dess föreskrifter. 
Jag frågade mig stundom: om denna lilla bok var 
den talismcm, som stämde alla »Ladies» i Unionville 
till ett så godt, friskt och ständigt gladt lynne. 

Se här några utdrag ur den: 

»Åt långsamt, och ni äter aldrig för mycket.» 

"Håll fötterna varma och ni skall undvika huf- 
vudvärk,» 

»En liten grannlaga uppmärksamhet emellan äkta 
makar ger mycken kärlek." 

»Duka alltid edert bord med lika mycken smak 
som ordning, antingen ni hafv en främmande eller ej.» 

»Då ni lemnar edert garnnystan i arbetskorgen, 
så fäst garnändan.» 

"Gif bort hvad ni behagar, men behåll alltid 
edert goda lynne." 



125 

''Smutsiga fönster tala illa om dem som dväl- 
jas innanför.» 

»Det sker mera skada genom dem som besöka 
en convalescent än man ens anar.» 

"Tändstickor böra finnas i hvarje sängkam- 
mare." 

"Fjäderbäddar böra öppnas hvart femte år och 
skötas.» 

"Personer med svag syn böra då de påträda 
en synål hafva något hvitt framför sig." 

»Då man läser vid ljus, bör ljuset placeras 
bakom, så att skenet faller öfver den läsandes 
skuldra.» 

"Lägg om vintern edert arbete i ordning vid 
dagsljus, att ni på aftonen ej behöfver gå omkring 
och spilla vax eller olja." 

»Ett jerngaller för hvarje eldstad kostar iitetj 
men förminskar storligen faran till lif och egodelar." 

"Äplen och päron, kokade i vatten och socker 
samt ätet med i vatten kokade risgryn, är en nyttig 
föda för barn och gamla." 

»För vädervexling öppna fönstren både upp- 
och nedtill. Den friska luften strömmar sålunda in 
medan den förskämda strömmar ut- det är att släppa 
in en vän och ut en ovän.» 

Och så vidare fortgick boken i samma anda. 
Den var dock ej större än en vanlig almanach* 

Om UnionvihVs utseende vore föga eller intet 
att säga. Den var täck med sina vackra, propra 
sommarhus och väl anlagda trädgårdar, men för öf- 
rigt liten och oregelbunden, såsom t. ex. vårt We- 
sterås eller Strengnäs. 

Slafven var äfven der frimodig, välklädd och 
född samt hade sin egen kyrka. 



126 

Stor tolerans och sann Christlig kärlek tycktes 
råda de olika religionsbekännarne emellan. 

Ja denna lilla stad står såsom en perla bland 
städer för mitt minne, och hågkomsten af dessa 
glada, lyckliga menniskor komma länge att fortlefva 
i min själ! 



Okt. 1856. 

Äter hade jag några oändeligt Ijufva veckor i 
hemmet ibland landsmän och vänner. Huru skönt 
var det ej att få njuta af the Indian sumraer i de- 
ras umgänge och att se huru allt stundeligen för- 
kofrade sig under den verksamme husfadrens händer! 

The Indian mmmer kallades i Amerika den tid, 
som började straxt efter den hetaste sommarens slut 
och som infaller i slutet af Oktober och varar en 
fem eller sex veckor. Någon storm var nästan al- 
drig under den tiden, ej heller någon besvärande 
värme, köld, regn eller åska. Luften var då mer 
än vanligt ren (hvilket vill säga mycket), hirnmelen 
så klar, solens verkan så ljuf och behaglig; med 
ett ord, ett sådant lagom i allt, att man ovilkorligt 
tänkte: så måste himmelens atmosfer vara. Inga 
svåra sjukdomsfall inträffade under den tiden, och 
det påstods t. o. m., att de af obotliga plågor li- 
dande under the Indian summer känna lindring och 
vederqvickelse. Visst var emellertid att själen di 
mer än någonsin kände sig genomträngd af tack- 
samhet för Skaparens nåd och att en högre, dju- 
pare fröjd och lefnadMust talade ur hvarje men- 
niskoöga! Sjelfva naturen glödde då i en rikare 



127 

och varmare färg, ty alla träd och buskar buro 
drägten af en i rödt rikaste chattering. Alla blad 
så glänsande och blanka som vore de bestrykta med 
den starkaste fernissa, spredo ett så glänsande skim- 
mer öfver det hela, att främlingen tyckte sig vara 
likasom i en förtrollad verld och intrycket deraf al- 
strade en friskhet i hjertat eller sinnet som jag tror 
till och med lifvets hårdare öden skulle hafva svårt 
att helt och hållet derur förjaga. 

Der hade nu helt nära hemmet blifvit (till allas 
vår glädje) en Luthersk kyrka med en mycket god 
och allmänt aktad predikant; men som han hade 
trenne kyrkor eller församlingar att predika uti, var 
det endast Gudstjenst hvar tredje Söndag, men da, 
för ett så stort tillopp af åhörare, att predikan för 
det mesta hölls under bar himmel under ett utanför 
kyrkan vexande stort jätteträd. — Högmessans åhö- 
rare qvardröjde alltid under aftonsången, h vilken 
började omkring en timma efter första predikan, se- 
dan presten och församlingen förfriskat sig med en 
lätt resekost och några glas vatten ur den närbe- 
lägna källan. 

De unga fruntimren framdukade här och hvar 
i backarna sina medförda anrättningar och hundra- 
detals skiljda grupper läto dock intet buller eller 
stoj sprida sig, utan var allt iklädt en högtidlig 
söndagsskrud såväl i skick som i klädedrägt. 

Som en så kallad plankväg hade blifvit anlagd 
emellan de på ömse sidor om »hemmet» närbelägna 
städer, hade umgänget blifvit lifligare emellan de 
Svenska vännerna och infödingarna. Ungdomen hade 
vuxit upp till grannarnas älsklingar, och de äldre 
hade förvärfvat sig hela deras aktning och förtro- 
ende. 



128 

Då ändtligen syntes lyckan och lugnet hafva 
vändt sitt blida anlete mot de hårdt bepröfvade 
vännerna! Men, ack! — döden stod och lurade för 
att bjuda sjelfva den älskade husfadren på en ovansk- 
ligare lycka och ett än skönare fädernesland! 

Och hvem kunde väl missunna den oroliga an- 
den ro? 

^Stoftet hvilar nu på Sp— - Hill Norra Carolina 
(i en kulle, bildad af tvenne sammanflytande åar, 
beskuggad af höga rätt Svenska tallar) följdt af 
inånga tillgifna och tacksamma hjertan som bekla- 
gade hans död såsom en förlust för det samhälle 
der han då lefde och verkade*» 

På hans likkista stod: »Edra hjertan vare icke 
bedröfvade, ej heller radens;» och hvem vill ej til- 
lägga: ty nåden, nåden är stor. 



Wiöiisboro. 

Okt. 1856. 

Knappt hunnen inom denna stads portar, möt- 
tes jag af den kära underrättelsen att ett skepp låg 
segelfärdigt ifrån Charleston och direkte på Göthe- 
borg. Det var en händelse så ovanlig, på hvilken 
jag hade väntat så länge, att den var att omfatta 
ögonblickligen och med tacksam fröjd! 

Sex dagar var hela tiden jag fick att rangera 
mina affärer på. Det blef ett sträivande, ett inpac- 
kande, ett anordnande, som gjorde att jag ej hade 
någon ro att njuta af mina vänners och bekantas 
sällskap, förr än på sista qvällen då jag lät öfver- 
tala mig att följa dem på »a lecture,» gifven af en 
professor i magnetismen. 



129 

Det var en af de intressantaste aftnar jag till- 
bringat. 

Sedan hela sälskapet, bestående af ett par hun- 
drade personer, tagit sina platser i den mer än 
vanligt upplysta salen och en djup tystnad och stor 
spänning hade intagit hela samlingen, anmodade 
magnetieören alla de herrar, som ville utsätta sig 
för hans experiment, att framträda. 

En mängd af skolungdomen och några unga 
herrar af våra bekanta stego fram. Placerade i en 
halfcirkel emottogo de turvis magnetiska bestryk- 
ningar. 

Af de aderton, som hade låtit magnetisera sig, 
blefvo endast femton antagna \ de andra tre förkla- 
rades »ej mottagliga. 55 

Sedan de blifvit försatta i ett tillstånd af som- 
namhulism, kunde professorn inbilla dem (om jag 
så får uttrycka mig) hvad han sjelf behagade. Så 
t. ex. framstälde han en spegel, i hvilken han för- 
säkrade att de kunde se sina frånvarande eller döda 
föräldrar. Skilnaden emellan de olika ansigtsspelen, 
som visade sig hos individerna, var förvånande. Som- 
liga öppnade med glad hänförelse sina armar, an- 
dras ögon tårades, men somliga åter skyggade till- 
baka, liksom det inre medvetandet hade fruktat de- 
ras förebråelse eller dylikt. Derefter tillsade mag- 
netisören dem att »lägga sina händer knäppta öf- 
ver hjessan;» då det hade skett, försäkrade han att 
det ej var möjligt för dem att taga dem derifrån. 
De arbetade af alla krafter, så att svetten droppade 
från deras pannor, men fåfängt; händerna förblefvo på 
sina platser till dess Professorn ropade: »tag bort !» 
Vidare berättade han, J5 att de alla skulle företaga 

5 



130 

en resa på hafvet, att de redan voro på ett stort 
skepp, att stormen nalkades, att vågorna slogo öf- 
ver bord, att det kantrade och sjönk allt djupare och 
djupare." Skriken, jemren och förtviflan voro må- 
lade på allas anleten under det armarna likasom 
simmade och händerna fattade tag i hvad som kom 
i deras väg. 

Slutligen indelade han dem i tm klasser och till- 
talade den ena såsom fruntimmer med smickrande 
artighet, tillsade herrarne att bjuda fruntimren ar- 
men etc. etc. Mer än löjligt var att se huru da- 
merna sjåpade sig och trippade på tåspetsarna och 
då magnetisören sade: »en stor vattenpuss är i eder 
väg, mina damer," famlade handen förgäfves efter 
klänningskjorteln för att lyfta på den och då till 
sist han yttrade åt ett af de inbillade fruntimren: 
-»Min Gud, ni tappar ju schalen, som döljer er blot- 
tade hals, och alla . menniskor på gatan se efter er,» 
och »damen» rodnade som en pion, åkallade skratt 
och bravorop genom hela salen utan att dock till 
sans väcka de magnetiserade. 

En lätt rörelse med handen och några ord af 
magnitisören voro deremot nog för att sätta de femton 
herrarna i sitt naturliga tillstånd. 

Helt och hållet omedvetna om hvad som hade 
passerat med dem trodde de ej ett ord af våra be- 
rättelser, som de kallade: »historier." De hade 
blott minne af att de blifvit »plasserade i en half- 
cirkel." 

Hvad säges om detta? 

Kl. 2 samma natt väntades jernvagnen, som skulle 
föra mig till Charleston. 

Som koffertar, kappsäckar och askar stodo alla 
resfärdiga, så öfverlemnade jag mig på mina vän- 



131 

ners böner till några timmars sömn; men väcktes 
precist kl. 1 af en den mest förtjusande sång under 
mina fenster af mér än tjugo vackra mansröster. 

Alla sångstyckena uttryckte ett afsked, en väl- 
gångsönskan eller en kännedom om, att hemmet^ 
hemmet var det dyrbaraste af allt. »Home sweet 
kome/ detta amerikanarnas älsklingsstycke, som de 
hade hört med en sådan hänförelse sjungas af Jenny 
Lind, klingar ännu för min själs öra. 

Jernvagnens första hvisling hördes, jag skyn- 
dade trappan utföre och öfverraskades der af alla 
mina bekanta i Winnsboro, såväl fruntimmer som 
herrar och barn, alla med blommor i händerna och 
hjertiiga ord på läpparna. Jag kände mig rörd mera É 
än jag kan beskrifva, ehuru jag ej heller nu vågade 
hoppas att det var för mig personligen denna ut- 
märkelse egnades, utan åt fremlingen och den en- 
samma qvinnan som nu åter skulle ut och fresta 
hafvets ombytlighet. 

Jag hade lefvat ett helt år i Winnsboro (un- 
dantagandes alla kortare besök vid genomresor och 
dylikt) och hade från första dagen och till den sista 
rönt samma älskeliga öfverseende och godhet. 

Månne vi i Sverige äro så förekommande och 
grannlaga mot de utländskor, som besöka vårt land 
som vi det böra? 

Föra ej dessa guvernanter och bonnes hos oss 
ett ganska dystert lif? 

Åro ej rikedomen och anseendet med få un- 
dantag den enda talismannen ? — och dock huru 
trång känner sig ej själen inom sådana gränser? 



132 

Charleston. 

Nov. 1856. 
Som gula febern ännu ej för hösten hade lem- 
nat denna stad fann jag iå eller inga af mina förd na 
fruntimmersbekanta der. Dock var der många både 
Svenska och Amerikanska herrar jag kände och 
som visade mig stor artighet. 

I hotelet der jag bodde vistades då en ung inta- 
gande Engelska, som gaf lektioner i en mängd vackra 
och uya fnmtimmersarbeten. Ehuru hon var en 
fullkomlig Lady och hade ett mycket godt sätt att 
undervisa hade hon ganska få elever. Till en del 
bidrog den ogynsamma tiden och till en del att hon 
var Engelska; ty Amerikanskan vill ogerna erkänna 
att en Engelska kan lära henne något; det är unge- 
färligen såsom då en äldre syster skall undervisa en 
yngre, de knabbas gerna, men om den ena eller an- 
dras heder af en fremling angripes så ser man ge- 
nast att de räkna slägt och att "blodet är tjockare 
än vattnet" såsom ordspråket säger. 

Söm det fartyg hvilket skulle föra mig till Sverige 
hade varit många gånger i Charleston var dess gamle 
hederlige kapten väl känd och skeppet ansedt såsom 
godt och säkert. Jag erfor ej heller någon fruktan 
blott en oändlig längtan efter det dyra fosterlandet 
med allt hvad det inneslöt kärt för mitt hjerta! 

Lyckligt var detta, ty jag hade omöjligt kun- 
nat beträda denna långa, farliga resa utan någon 
personlig bekantskap till ressällskap, om ej målet 
varit så lockande, så tjusande, så efterlängtadt! och 
så helt och hållet nedtystande hvarje annan betänk- 
lighet. 



133 

Jag intog min sista Amerikanska frukost, be- 
stående af påfogelstek, färska eastanier, mais, cactus- 
frukt (smakande som röda krusbär) och torkade fikon 
och satte derefter foten för sista gången på den Ame- 
rikanska jorden. 

Gungande i den lilla båt, som förde mig till far- 
tyget såg jag ännu en mängd näsdukar hvifta vid 
stranden. Det* var ett vänligt slut på den sexåriga 
reseturen i den "nya verlden!» Dock, ännu var det ej 
slut; ännu följde mig den Amerikanska välviljan: der 
var min hytt på fartyget beklädd med fint buldan för 
att afhålla drag, en liten kamin placerad tätt utan- 
före min dörr, en mans-slängkappa spikad såsom 
matta på golfvet, läskande safter i flaskor och blom- 
sterbuketter för utan all ända på mitt bord och flera 
lådor med allehanda frukter och några engelska 
böcker. Hvem borde ha varit tacksam om ej jag? 
Dock fick jag knappast tid att betrakta allt detta 
förr än seglen hissades och sjösjukan började ; detta 
hafvets förskräckliga spöke, som griper ens varelse 
med nattsvarta tänger och låta oss känna de för- 
dömdas qval. 

Höststormarna rasade med förfärlig vildhet och 
lika behaglig som min resa var till Amerika lika obe- 
haglig var hemresan. Mera död än lefvande kom 
jag till Göteborg. 

Jag kunde ej glädja mig då som jag det ville 
öfver att åter vara i mitt eget älskade land, ty jag 
var dertill för mycket uttröttad till både kropp och 
själ och dock möttes jag, omhuldades och vördades 
af de älskligaste menniskor! 

Jag kände att en plötslig hvila skulle lagt mig 
p& sjuksängen, att jag deremot behöfde en annan 
sorts rörelse eller motion, med ett ord, ett homöo- 



134 

patiskt botemedel (lika mot lika) och tog derföre 
redan andra dagen plats på diligensen för att fara 
till min bestämmelseort Stockholm. För hvarje mil 
jag framskred kände jag mig något mera upphvilad 
och efter fyra dygns skakning på de hårda frusna 
vägarna var jag som en helt ny menniska, så upp- 
friskad och stärkt. 

Först i Stockholm kunde jag fujlt tacka Gud 
och njuta af återseendets fröjd! 

Jag fann Stockholm mycket förskönad och många 
goda inrättningar stiftade under de sex förflutna 
åren; men jag hade knappast kommit inom tullarna 
för än dessa förfärliga tjuf historier och dessa många 
sorgliga berättelser, om olyckliga af fattigdom och 
dylikt lidande menniskor, mötte mitt öra och dessa 
af fylleri och laster vanstälda drag mitt öga. — 
I slafvarnas land såg jag ingen tiggare och ingen 
tjuf l endast ett arbetsfolk, strålande af glädje och 
hetsa* 

Jag såg ej heller der bland de så kallade bättre 
detta begär om jag så får uttrycka mig att flyta of- 
vanpå, att jägta efter skenet och lyckans skal i stäl- 
let för dess kärna, att vilja njuta lifvet utan troget 
arbete, att fordra allt af vår Herre utan att vilja offra 
Honom en enda af sina begärelser! 

Menniskorna i de södra Förenta Staterna lefde 
för en idé, den menligen att göra sig sjelfva och 
sin omgifning lyckliga i hemmet! men, detta i Sverge 
ideliga soupé-lif, der åtminstone de flesta, söka att 
öfverträffa h varandra i lyx och öfverflöd och der t. 
o. m* fruar med fullvexta döttrar dansa och sladdra 
liksom själslösa dockor, äro i sanning ett af tidens 
kräftsår, som fräta ej blott på menniskans lekamliga 
utan äfven andeliga helsa! 



135 

Conversationerij detta ett bildadt samhälles skö- 
naste tidsfördrif och icke allenast kraftigaste medel 
till de intelectuela egenskapernas utbildande utan 
äfven till afnötandet af alla sinnets kantigheter, tyck- 
tes mig helt och hållet vara bortglömd i mitt äl- 
skade fädernesland. 

Vid jemförelsen af de amerikanska fruntimren 
var skillnaden så bjert att det tycktes mig som hade 
vi svenska qvinnor lärt minst af allt att uttrycka 
våra tankar med på en gång klarhet och behag, all- 
var och mjukhet. Kanske är felet att vi ej såsom 
vi det böra känna och fatta att på oss hvilar ansva- 
ret om ej själen spelar i verlden en större roll än 
materien. 

Ej under då, om midt under denna yrande flärd 
och dessa alla så kallade glädjefester en dyster och 
vemodig ande genomgick det hela* Det mötte mig 
en klagan, en otihfredsställelse, som föreföll mig att 
börja med så mycket besynnerligare som allt till 
ytan såg leende och lysande ut. Få eller inga till— 
stodo sig vara' lyckliga; alla tycktes mig vara mer 
eller mindre otillfredsstälda med sin lott. 

Det påminte mig om ett yttrande som jag på 
andra sidan Atlanlik ofta hörde citeras och som af 
oss alla böra behjertas : 

35 Att lefva och vara sorgsen är skamligt! det 
vittnar mot oss sjelfva; antingen om vårt oförstånd 
att leda vår varelse eller ock om vår otro!" 

Slut *